The School of Good and Evil av Soman Chainani

Idag ska vi ta en titt på fantasyboken The School of Good and Evil av Soman Chainani. Den riktar sig framför allt till åldrarna 8-12. Men hallå! Spänning, drama och sagotema! Klart jag också vill läsa! 🙂

Mitt slutomdöme om denna bok är dock lite kluvet… Låt oss titta på varför. 🙂 Spoilers i grönt som vanligt! 🙂

Boken utspelar sig i en by där ett par barn blir kidnappade med jämna mellanrum. De kidnappade barnen återvänder aldrig men byborna får ändå veta vad som hänt med dem genom mystiska sagoböcker som oförklarligt dyker upp. I böckerna finns bilder av de försvunna barnen som visar att de alla blivit hjältar och skurkar i olika sagor.
Japp, Rapunzel och häxan, Rödluvan och Vargen och hela bunten har en gång kidnappats från denna by!

Detta har fått alla att tro att på platsen de kidnappas till har två skolor. En för de goda och en för de onda där barnen utbildas till hjältar och ondingar för nya sagor.

Våra två huvudkaraktärer, 12åriga Sophie och Agatha är två väldigt olika flickor. Sophie vill hemskt gärna bli kidnappad och bli en hjälte. Därför gör hon goda gärningar så som att skänka hudvårdprodukter till fattiga barn (så de kan se söta ut trots sin fattigdom) och prata med töntiga personer som ingen annan bryr sig om. Bara för att få godhetspoäng. Japp, hon är sååååå snäll?

Agatha bor på kyrkogården och har inga vänner förutom Sophie lustigt nog. Sophie var i början bara vän med Agatha som en god gärning men har med tiden utvecklat en riktig vänskap med henne. Sophie är övertygad om att de båda kommer bli kidnappade och att hon kommer bli en hjälte och Agatha en onding. Sophie har nästan rätt. Men twisten är att det blir tvärtom. Drama liksom! 🙂

Det största temat i denna bok är (du gissade det!) ont och gott. Budskapet är att man aldrig kan placera folk i fack och dela in tillvaron i svart och vitt. Karaktärerna i den onda skolan gör mycket goda saker och karaktärerna i den goda skolan är ibland allt annat än snälla. Genom berättelsens gång suddas gränserna ut mer och mer och visar att alla innehåller både mörkt och ljust. Det som avgör vilka vi är i slutänden är våra val och vi bestämmer själva vårt eget öde. Inget är förutbestämt.

Detta är bra tankar men jag känner att boken inte tar det så långt som den kunde ha gjort. Gränserna mellan ont och gott är ändå väldigt tydliga.
De goda är ständigt symboliserade av skönhet och de onda av fulhet. Ju mer onda handlingar Sophie gör desto fulare blir hon och får vårtor och grejer. Och Agatha (som aldrig setts som vacker) inser plötsligt att hon egentligen alltid sett bra ut. Hon behövde bara sträcka lite på sig, dra en kam genom håret och klä sig bättre.
Jag är så trött på den där ”En Prinsessas Dagbok”- klyschan. Där en hjältinna som aldrig setts som snygg plötsligt blir det genom att ta av sig glasögonen och fixa håret. Det är så överanvänt och onödigt.
Om Agatha verkligen inte var sagovacker då? Måste man passa in i sagovärldens smala skönhetsnorm? Kan inte skönhet komma i många olika varianter och former? Är inte alla vackra i olika personerns ögon?
Dessutom, att säga att de som är vackra är goda och att de som inte är vackra är onda är inte ett bra budskap… särskilt inte i en barnbok.

Det största fokuset i boken ligger på Sophies och Agathas relation. Det är en ganska ojämn vänskap då Sophie är väldigt självisk och Agatha är väldigt självuppoffrande. Sophie utnyttjar Agatha väldigt mycket genom boken och jag hade gärna sett att Agatha tagit sig mer ton och tuffat till sig lite allt efter som. Istället blir hon bara mesigare och mesigare. Så synd. Annars så gillar jag verkligen upplägget med hur deras relation är i fokus och hur deras vänskap spelar en avgörande roll i berättelsen.

I det gröna stycket kommer spoilers! Läs inte om du inte vill veta!

Detta är en väldigt cis- och hetronormativ bok. Det känns lite omodernt då ju hela boken fokuserar på att karaktärer inte passar in i de typiska sagonormerna. Där känner jag än en gång att boken kunnat vara lite mer modig. Dessutom har den grymt bra potential!
Relationen mellan Sophie och Agatha kändes som om den hade en romantisk underton. Särskilt från Agathas sida. Hon blir väldigt svartsjuk när Sophie intresserar sig för en prins och tycker att Sophie överger henne för en random kille. Agatha tänker flera gånger att killar inte intresserar henne. (Men sen inser hon plötsligt att hon kan vara vacker i killars ögon trotts allt och då blir hon kär i första bästa. Suck).

På slutet trodde jag dock ändå att det skulle bli en romantisk twist på tjejernas relation då den slutar såhär:

Agatha räddar Sophie och Sophie dör i Agathas armar. Men innan hon dör säger hon att hon älskar Agatha. Agatha väcker Sophie ur döden med en kyss och de kommer fram till att de inte behöver någon prins eftersom de har varandra och är:

*trumvirvel*

Vänner.

WTF????????????????

Vilken besvikelse!

Det var ju som upplagt för att de skulle vara kära! Ju!

Att de inte blir det är dock ingen kritik mot boken. Det är bra med böcker som fokuserar på kvinnlig vänskap men… men… det kändes så upplagt för en lovestory! Ahh. Besvikelse liksom.

Söt fanart ovan! 🙂

Det finns två böcker till i denna serie men jag är inte så taggad. Det är en väldigt underhållande, humoristisk och spännande bok. Karaktärerna är engagerande. Men vissa saker hade behövts tänkas igenom mer ordentligen och jag hade velat ha lite mer djup…. Det är inte en dålig bok men inte min grej.

Har nån av er läst denna?

Vad tycker ni?

Advertisements

14 thoughts on “The School of Good and Evil av Soman Chainani

  1. Oh, the queerbaiting! The queerbaiting! Det är typ i “Sherlock” nivå (älskar Sherlock, men man måste vara ärlig).
    Hm. Tror att jag skippar denne bok. Har ganska små tålamod för “beauty equals goodness”-barnböcker.

    • Hej Maaretta!
      Eller hur! Sååååå frustrerande alltså! 😄 Haha Sherlock all over again.
      Jag håller helt med. hatar “beauty equals goodness”. Det är så himla ytligt och fel. Verkligen inget bra budskap i barnböcker… Ja, inte i någon bok ^^;

  2. Jag har också läst den här, och håller med om allt du säger. Kommer ihåg att jag reagerade också där i slutet, och blev så besviken på att det bara fortsatte som vänskap. :/

  3. Äsch trist, det låter verkligen som att författaren inte lyckades utnyttja hela potentialen hos sin idé. Och jag håller med – att låta inre godhet symboliseras genom yttre skönhet är ett så tröttsamt grepp. Och fantasilöst!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s