The Sorrows of Satan av Marie Corelli

När jag skrev min topplista över litterära par blev några nyfikna på Marie Corelli så jag tänkte idag skriva ett inlägg om min favoritbok av henne, ”The Sorrows Of Satan”.
Att fangirla över 1800-tals böcker som ingen känner till är verkligen min grej haha XD Men genom detta inlägg så upptäcker förhoppningsvis fler denna bok! 🙂

”The Sorrows of Satan” gavs ut 1895 och är en ”faustian story”. Alltså en historia om en pakt med Djävulen. ”The Sorrows of Satan” räknas som en väldigt tidig bestseller.
Marie Corelli var väldigt populär bland allmänheten men fick alltid hård kritik av litteraturkritiker. Däremot var hon älskad av Oscar Wilde och den kungliga familjen.
En stor del av ”The Sorrows of Satan” är ett stort ”fuck you” åt litteraturkritiker och bokpubliceringsbranchen och ett viktigt budskap är att det är allmänheten som är den enda sanna kritikern av ett litterärt verk.

Marie Corellis böcker hade ofta undertiteln ”en romans”, men fokuserar ofta mer på karaktärernas utveckling på ett andligt plan. Deras inre resa, religiösa och moraliska frågor. Marie förde också in många alternativa andliga tankegångar så som reinkarnation och teosofi.

”The Sorrows of Satan” handlar om en ung fattig författare vid namn Geoffry. En dag ärver Geoffry en stor summa pengar samtidigt som en mystisk utländsk prins, Lucio, kommer in i hans liv. Lucio träder in i Geoffrys tillvaro till ljudet av en psalm (vilket Lucio säger sig ogilla starkt) och braket av åska. Hmm, religiös ogillan, dåligt väder och namnet ”Lucio.” Det är som om något djävulskt hintas men Geoffry är alldeles för osmart för att fatta det. ^^

Sorrows of Satan är en intressant version av den klassika djävulspakt historien av flera orsaker. För det första så är Geoffry aldrig medveten om att han ingår en pakt med Djävulen. Budskapet tycks vara att i samma ögonblick som Geoffry låter sin förmögenhet gå honom åt huvudet och han börjar handla själviskt så är han i Djävulens händer. Han är inte som Faust från Goethes beömda verk som väl vet vad han gör. ”The Sorrows of Satan” är mer subtil.

En annan intressant sak som aldrig tidigare gjorts är att Lucio är den som längtar efter Kristen frälsning mest av alla. I tidens början blev han upprörd när han såg vilken svag varelse människan var och blev avundsjuk. Därför svor han att han skulle fördärva människan. Gud blev då sur (förståeligt) och sa att Lucio var dömd att fresta och försöka leda människorna på fel väg och för varje själ som han fördärvade så skulle det byggas ännu en vägg mellan Lucio och hans ursprungliga hem i himlen. Men om en människa avisar Lucio så rivs en av väggarna och Lucio är ett steg närmare himlen. Den dag alla människor avisar djävulen och lever goda liv kommer Gud förlåta Lucio och låta honom återvända hem.

Karaktärerna i denna bok är fantastiska och dialogerna är rappa och välskrivna.
Jag älskar allt samspel mellan Lucio och Geoffry. Deras förhållande är så intressant. Geoffry beundrar Lucio väldigt mycket och det outtalade mellan dem gör ibland denna bok till en kärlekshistoria. Geoffrey beskriver VÄLDIGT ofta hur bra Lucio ser ut och hur fascinerande Lucio är och bara ja, allmänt awesome.
Efter att ha läst sisådär tio beskrivingar om Lucios attraktionskraft och skönhet under de första sidorna kände jag bara ”Okej, Geoffry! Jag fattar! Du är kär! Sluta dregla!” Haha. Nej men seriöst, att läsa denna bok som en romans mellan en människa och en tragisk djävul höjer den flera snäpp på coolhetsskalan. 😉
Kan en romans bli mer tragisk? Det enda sättet för Geoffry att hjälpa Lucio är att avvisa honom. Så länge Geoffry följer Lucio så särar han också på Lucio och hans dröm att återvända till himlen. Snyft. Oh the angst! ;_;

Skrivarstilen är väldigt lättsam men ändå poetisk. Det är verkligen flyt i den. Men det bästa med denna bok är lugnt humorn. Den växlar mellan rätt mörk och cynisk till nästan absurd. Jag har läst den fem gånger och skrattar fortfarande lika gott.

Jag älskar verkligen denna bok! Men det går inte att förneka att det finns en del saker i plotten som är ganska motsägelsefulla och otydliga också. Jag tycker dock att det bra uppväger det dåliga.
Men i detta gröna stycke kommer spoilers på några saker jag stör mig på. Hoppa över det gröna om ni inte vill bli spoilade vilket ni naturligtvis inte vill!

Allt om Geoffrys författarskap är väldigt motsägelsefullt.
I början tycks budskapet vara att rika personer inte är lika kreativa som fattiga personer. Att riktig talang suddas ut av ett tryggt förmöget liv. (Sanningen om detta kan debatteras. Jag menar, är man så fattig som Geoffry är i början så är det svårt att kunna ägna sig åt skrivandet utan att svälta ihjäl. Man kanske inte måste vara jätterik men pengar behövs nog så man kan skriva istället för att svälta..)
Geoffrys bok säljer dock inte. Fast han skrev den som fattig så tycks han ändå straffas för att han blivit rik när den ges ut… ehum, okej? Sen börjar den plötsligt sälja som en belöning åt Geoffrey när han bättrat sig på slutet. Så vad är budskapet? Är boken bra eller inte? Har inte bokens kvalité någon egen betydelse utan handlar allt om Geoffrys karma? What is going on??

Ett annat problem är att en av de kvinnliga huvudkaraktärerna, Sibyll, straffas extremt hårt utan någon direkt anledning. Bokens budskap tycks vara att hon förtjänar helvetet då hon är väldigt ytlig. Visst är hon ytlig men jag tycker att hon på många sätt är ett offer för sin uppväxt och överklassens normer. När man får läsa hennes ”livshistoria” så tycker i alla fall jag väldigt synd om henne. Hon förtjänar inte allt hon får…
Men jag antar att jag har en lösare moral än fröken Correlli. 😛 Hon verkar ha varit rätt så sträng.

Ibland (okej ofta) så är denna bok också omedvetet komisk. Vissa scener är så dramatiska!
Särskilt scenen när Sibyll försöker förföra Lucio och har haft en kniv dold i klänningen ifall Lucio skulle avisa henne. (Vilket han gör). Allvarligt, om han hade fallit för henne exakt hur hade hon tänkt förklara kniven? LOL!
Jag vet inte, denna bok är ofta hilarious med mening men jag skrattade definitivt på ställen där det inte var meningen att man skulle skratta också. XD Men den är ju från 1800-talet så… det är rätt förväntat.

En annan sak som jag tänker på… Lucio vill ju att folk ska avvisa honom eftersom det för honom närmare himlen. På slutet visar Lucio Geoffry helvetets alla monster och självklart väljer Geoffry att bättra sig och leva kristet. Men helt ärligt, vem skulle INTE välja det efter att få reda på att helvetet finns? Geoffry har inte blivit en god människa. Han har blivit en rädd människa. Om Lucio bara visade helvetets plågor för alla skulle nog de flesta avisa honom och Lucio skulle kunna åka hem till himlen direkt. Problem solved. 😉

Marie Corelli ovan. Sötisen! Om jag hade levt på 1800-talet då hade det varit du och jag Marie! 😉

Denna bok innehåller också en av de första ”Mary Sues”. En Mary Sue är en överidealiserad och perfekt karaktär. En karaktär utan några brister och som alla älskar och firar i historien. Mary Sues är ofta en direkt spegling av författaren och ett sätt för författaren att skriva in sig själv. Termen uppkom inom fanfiction där tjejer skrev in sig själva i olika tvserier och blev ihop med de manliga hjältarna.

I Sorrows of Satan finns en karaktär som inte direkt döljer att hon är Marie Corelli. Mavis Clair heter hon och hon är så ljuv och söt och allmänt fantastisk! Hon är en författare som (precis som Marie) inte var populär bland kritikerna men som är älskad av folket.
Hon är den enda karaktär som är stark nog att avisa Lucio och mötet med henne får Geoffry att till sist erkänna att hans dåliga kvinnosyn är felaktig.
Jag får känslan av att Marie måste ha haft en ganska god självbild med tanke på hur hon beskriver Mavis Claire haha. Men det är gräsligt sött och hilarious att hon skrev in sig själv på det sättet. Jag ba: What?? LOL!!!! 😀

Ovan kan ni se mina underbara gamla utgåvor av denna bok som jag samlar på. 🙂

Avslutningsvis så älskar jag denna bok. Det är en av de mest underhållande böcker jag läst med karaktärer som verkligen dröjt sig kvar i mig.

LÄS DEN!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Sorry menar det där lite mindre brutalt men ja, läs!

Har ni läst något av Marie Corelli?

Vill ni läsa Sorrows of Satan?

Advertisements

6 thoughts on “The Sorrows of Satan av Marie Corelli

  1. jag är som sagt väldigt nyfiken på Marie Corelli. jag lånade hem en bok av henne, men hann inte läsa den. ska göra ett nytt försök när jag får lite bättre tid. jag läste inte ditt gröna…

    • Hej A ROOM OF MY OWN!
      Åh jag hoppas verkligen du kommer gilla den. jag tycker den är grymt rolig. 🙂
      Ja, bra att inte läsa det gröna. Den har lite plotthål. Ingenting som jag tycker förstör helheten men… ville ändå ta med det i min recension 😛
      Du får berätta vad du tycker sen 🙂

  2. Jag ska nog kolla upp “Sorrows of Satan” men måste typ erkänna att jag har ett stort problem med att Om allmän folk tycker om det då är denna sak bra. T.ex. “Fifty shades” är en bästsller, och när E.L. James har fätt kritik från kvinnor som har överlevt misshandel och våldtäkt säger hon: “jamen de flesta kvinnor upplever dessa böcker som empowering!”. Extrem exempel kanske men ibland är de avvikande och opopulära åsikter faktisk något man borde ta mer hänsyn tll.
    Sen så låter det extremt barnsligt att sätta in en total Mary Sue av sig själv in i en bok. En total perfekt bild av äns själv är ju så sjukt tråkigt, IMO. Har tänkt att om jag själv blir karaktär i min egen bok ska jag göra mig själv till en riktigt loser 😀
    Men oavsätt detta tänker jag kolla in boken. Låter intressant 🙂

    • Hej Maaretta!
      Ja, kolla upp den! Humorn är fantastisk! 😀
      Jo, jag tror att Marie skrev in det budskapet endast baserat på sig själv. Hon fick alltid dålig kritik av litteraturvetare. Förmodligen mycket för att hon var kvinno och var populär. Det var ju ett annat publiceringslandskap på 1800-talet och speciellt för kvinnliga författare.
      Mycket i Sorrows of Satan är ju direkta pikar till publicerings branschen. Och om man är en författare som hyllas av folket men alltid skrivs ner att litteraturvetare så vill man nog tänka att det är folket som avgör. Annars blir man ju lite knäckt 😉
      Jag tycker också det är väldigt barnsligt att hon skrev in en perfekt version av sig själv. Men jag tycker också det är sött och hemskt roligt haha 😛
      en ja, kolla upp den om du har tid. Den är mycket underhållande enligt mig.
      Tack för din kommentar! Så kul att höra dina tankar 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s