Good Omens av Terry Pratchett och Neil Gaiman.

I dagens inlägg blir det änglar, demoner, profetior, häxor och jordens undergång! Yay?
Vi ska ta en titt på fantasykomedin ”Good Omens: The Nice and Accurate Prophecies of Agnes Nutter, Witch” från 1990 av Terry Pratchett och Neil Gaiman. En av mina nya favoritböcker of all time. Häng med! 😀

Världen i denna bok är byggd på den kristna mytologin. Historien fokuserar på att det ÄNTLIGEN (?) är dags för apokalypsen. Jorden ska gå under och himlen och helvetet ska strida mot varandra. Helvetet förbereder sig genom att arrangera födelsen av ”the antichrist” på jorden. Ett problem uppstår dock. Det blir en mixup på sjukhuset så att antichristbebisen tappas bort. Detta leder till att han får en helt annan slags uppväxt än helvetet hade planerat… Kan detta sätta käppar i hjulet för apokalypsen? Samtidigt så kämpar en ängel och en demon (som trivs väldigt bra på jorden) för att stoppa dess undergång. Under tiden försöker en häxa tolka profetior skrivna av en släkting och några häxjägare är på jakt efter nya offer.

Good omens faller inte in i den klassiska klischéen där godhet kämpar mot ondska.
Himlen och helvetet må vara motpoler men de behöver samtidigt varandra. De är en egen enhet och mänskligheten strider mot himlen och helvetet. Himlen och helvetet vill förstöra jorden eftersom det alltid varit planen medan mänskligheten vill leva vidare och skapa sitt eget öde.
Den sanna striden handlar inte om gott vs. ont utan om ”en högre plan” vs. ”fri vilja.”

Till skillnad från himlen och helvetet så innehåller jorden både gott och ont och allt däremellan. Det sägs i boken att de flesta hemskheter i världen kommer från människorna. Demonerna i helvet skulle aldrig ha kunnat komma på alla elakheter som människor kan komma på…. Den mänskliga naturen är komplex och blandad. Låt mig citera två stycken som sammanfattar det hela rätt bra:

”It may help to undersand human affairs to be clear that most of the great triumphs and tragedies of history are caused, not by people being fundamentally good or fundamentally bad, but by being fundamenatally people. ”

“Hell wasn’t a major reservoir of evil, any more than Heaven was a fountain of goodness; they were just sides in the great cosmic chess game. Where you found the real McCoy, the real grace and the real heart-stopping evil, was right inside the human mind”

Himmel och helvete jämförs lite med två barnsliga rivialiserande gäng. De behöver varandra och att den ena skulle vinna är egentligen inte önskvärt. De är viktiga motpoler i Universum och behövs för att tillvaron ska vara i balans.

Det är värt att nämna att Både Terry Pratchett och Neil Gaiman är ateister men växte upp i religiösa hem.

Jag tycker de har använt sig av den kristna mytologin på ett genialiskt sätt för att skapa en väldigt intressant värld och ställa många tankeväckande frågor om gott, ont, fri vilja och förutbestämt öde.

De två mest framstående karaktärerna är ängeln Aziraphale och demonen Crowley. De har varit fiender så länge att de nu blivit vänner. Trots att de så att säga tillhör motsatta sidor av tillvaron. Deras vänskap visar hur ont och gott har många gråzooner mellan sig som binder dem samman. Ett återkommande skämt i boken är att Crowley och Aziraphale inte alltid vet vilka saker som tillhör de goda respektive de onda. Tillexempel, är de väldigt förvirrade om vilken sida som uppfann trafikböter…. 😛
Både Aziraphale och Crowley har genom sin tid på jorden blivit mer som människor och ser apokalypsen som ett hot mot sitt mänskliga liv. De går från att vara styrda av sina repektive sidor till att börja handla självständigt.
Aziraphale och Crowleys relation är totalt episk! De känns lite som ett gammalt gift par på många sätt och matar ankor ihop, går ut och äter och super tillsammans.
Min absoluta favoritscen i boken är lugnt när Crowley och Aziraphale är fulla och sitter och pratar. Herregud den scenen är GULD! Deras samtal liksom! Dör!

Några spoilers i det gröna stycket:

Crowley och Aziraphale har känt varandra ända sedan Edens Lustgård då Crowley var ormen som fick Eva att äta det ödesdigra äpplet. I bokens början diskuterar de denna händelse och ifrågasätter om det verkligen var ondskefullt av Crowley att få Eva att äta äpplet. Är det verkligen så illa för människorna att få kunskap om gott och ont? Aziraphale påpekar dock att det måste vara ont eftersom Crowley är en demon och därigenom bara kan göra ont. Crowley undrar dock om det inte var Guds plan att människorna skulle äta äpplet. Om de inte skulle göra det varför var det då så lätt? Borde inte det förbjudna äpplet varit uppe på ett högt obesökligt berg?
Senare i samtalet kommer det fram att Aziraphale gett sitt brinnande svärd till människorna och Crowley ifrågasätter om detta var gott eller ont. Aziraphale hoppas att han som ängel inte skulle vara kapabel att göra något som var ont. Detta samtal är en genial scen att börja boken med då frågorna som de funderar över besvaras / utvecklas i slutet. Det blir tydligt genom bokens gång att inget är antingen svart eller vitt. Både Crowley och Aziraphale är kapabla till både ont och gott.

Det antyds också i slutet (efter en väldigt misslyckad apokalyps) att Gud kanske planerade allt, inklusive apokalypsens misslyckande som en del av en högre utstuderad plan… Detta ger ytterligare en dimension till bokens tema om ”högre plan” vs. ”fri vilja”. Det blir tydligt att även om människorna har fri vilja så har de ingen makt över vad de vill. Därigenom går det (på ett ännu högre plan av tillvaron) att förutse och planera universums fortsatta öde.

Vad det gäller de andra karaktärerna i boken så är det också väldigt bra. Alla är starka personligheter och fast de finns så många personer i denna bok så blandar man aldrig ihop dem. Jag var dock ganska orolig för hur häxjägarna skulle framställas när jag började läsa.
Jag har själv alltid svårt för böcker och filmer som skojar / fictionoliserar häxjakterna. Det är en fruktansvärt mörk tid i vår historia då över 30 000 människor dödades och torterades. Jag vet att idén om häxor och magi är fantasieggande men häxjakterna är inget som bör behandlas lättsamt. Jag tycker dock att eftersom Good Omens gör de moderna häxjägarna så otroligt omedvetna och korkade så känns det inte så anstötligt. De ändrar också attityd och idéer genom boken. Boken demoniserar inte häxorna eller får häxbränningarn att framstå som något bra inom bokens egna ramar. Så därför tyckte jag det var okej.

Aziraphale / Crowley fanart. Sött, sött ^.^

Det underbaraste med denna bok är skrivarstilen och humorn. Neil Gaiman och Terry Pratchett skrev Good Omens tillsammans som sagt. Deras mål var att få varandra att skratta vilket märks.
Därför ska vi ta en titt på några, oh, så episka citat.

Most books on witchcraft will tell you that witches work naked. This is because most books on witchcraft are written by men.

Crowley said nothing. Plan A hade worked. Plan B had failed. Everything depended on Plan C, and there was one drawback to this: he had only ever planned as far as B.

All was black, gloomy and awful. There was no light at the end of the tunnel. – or if there was, it was an oncoming train.

”I imagine Ligur here would give his right arm for a chance like this”
”Thats right,” said Ligur. Someone´s right arm, anyway, he thought. There were plenty of right arms around; no sense in wasting a good one.”

Avslutningsvis kan jag säga att jag verkligen, verkligen, verkligen gillar Good Omens. Den är väldigt spännanden, tankeväckande och framför allt hysteriskt rolig. Går fortfarande och tänker på scener ur den och skrattar random…. ^^;

Rekommenderar den varmt!

Har ni läst / vill läsa Good Omens?

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s