Att segla ett 1700-talsskepp (gästinlägg av Anna Gable)

Idag blir det ett gästinlägg om att segla ett 1700-tals skepp av författaren Anna Gable (besök hennes sajt HÄR).
Detta är sista inlägget i piratveckan. 🙂

Jag har gjort det som alla dagens pirater drömmer om. Jag har seglat ett skepp med en autentisk 1700-talsrigg.

Tänk dig 25 kilometer hamprep, 2000 kvadratmeter handsydda linnesegel och tre master helt sammanfogade utan lim eller andra moderna hjälpmedel. Det krävs 80 man för att segla ostindiefararen. Visserligen seglade de allra flesta pirater under The Golden Age of Piracy betydligt mindre farkoster som de snabba sluparna eller möjligen en brigg, men Sam Bellamys Whydah och Blackbeards Queen Anne’s Revenge var i samma storleksordning som Götheborg. I dag är hon världens enda oceanklassade fartyg med en så gammal riggkonstruktion. Hon är helt unik. Andra repliker har “fusk” i materialen, vilket gör dem annorlunda, men Göthebrog tar dig tillbaka i tiden på mer än ett sätt.

På den tiden det begav sig tog man ombord 135 man. Detta för att dödligheten till sjöss var stor. Från det att en sjöman hade mönstrat på tills han dog gick det oftast maximalt åtta år. Några få klarade sig längre, men de var oftast befäl. Inom handelsflottan försökte man ändå spara pengar, så besättningarna var minimala. Det var även beräkningarna för kost. Man bodde på kanondäck och inte bara bland kanonerna, utan även bland kor, grisar, getter och höns som skulle förse de resande med mjölk, ägg och kött på vägen. Dessutom tog man ombord insaltad mat och skorpor.

Skrubba däck, då som nu.

Vattnet klarade sig sällan speciellt länge. När det blev en otrevlig hinna på det silade man det genom sina kläder och drack sedan ändå. Kläderna hade man i sin tur tvättat i urin, eftersom det var ont om vatten. Det var således inte bara arbetets vedermödor som var farliga. Sjukdomar spreds ofta snabbt och tog många i ett svep. På en av de svenska resorna till Kina dog inte mindre än trettio man under ett enda hamnstopp. De som klarade sig bättre var befälen och suprakargörerna, alltså handelsmännen, som följde med på skeppet. De hade egen kock och bodde inte lika trångt. Av tradition hade svenskarna ändå inte samma strikta uppdelning som till exempel engelsmännen.
Inom flottan var det något bättre. Där fick man mer mat för att orka slåss. Å andra sidan kunde det komma ett så kallat press-gäng och tvångsvärva både sjömän och andra till de stora linjeskeppen. I handelsflottan var det alltså vanligare med kunnigt folk, medan marinen fick jobba med många nybörjare.

I dag har repliken av den olycksdrabbade ostindiefararen två helt autentiska däck, väderdäck och kanondäck, medan lastrummen har förvandlats till två skanser och högteknologiska utrymmen för maskin, tankar, egen vattentillverkning och givetvis ett fullt modernt kök med tillhörande förvaringsutrymmen i form av kylar, frysar och skafferi. I dag påstås det att en jungman istället går upp flera kilo under en långsegling, men en hel del är nog nya muskler. Allt jobb med själva seglingen sker på helt traditionellt vis. Det enda vi inte gör på gammalt sätt är att ta upp ankaret. Detta för att det dels tar väldigt lång tid, dels är för skarpa vinklar sedan däcket fått en annorlunda indelning mot i gammal tid.

Befälen har fått på sig sina fina kläder inför ett hamnstopp

Det som också är autentiskt är att man inte behöver kunna något för att få segla med. Precis som i gamla dagar är befälen utbildade, och till hjälp har de en kunnig mastskeppare med ansvar för varje vaktlag. De som varit med förr visar de som är nya. Redan första dagen har alla klättrat i riggen. Snart pratar alla om förbramsegel, klyvarfall och toppläntor som om det vore ord som de alltid använt. Kanonerna laddas för salut, ankaret tas upp, förtöjningarna lossas och landgången hissas upp. Nu finns det ingen återvändo, nu är vi på väg.

Livet ombord rutas in i fyratimmarspass. Vi är tre vaktlag som turas om att jobba, men om vädret kräver beordras alle man på däck. Städning av skeppet sker också utanför den ordinarie arbetstiden. Babords vakt arbetar 8-12, styrbords vakt 12-16 och midskepps vakt 16-20, sedan är det dags för babords vakt igen. Man jobbar alltså åtta timmar om dygnet, men i två vändor. I skansen finns det tre toaletter och en dusch till 35 personer. Trots det har jag bara stått i kö en enda gång, just för att man har olika tider. Vi sover i hängkojer som spänns upp när de ska användas och tas ned när sömnen är över. I skansen är det alltid någon vakt som sover, så där får man röra sig tyst. Kanondäck får tjänstgöra som vardagsrum och matsal. Det är förbjudet att använda mobiltelefoner och snart är man ändå utanför nätens räckvidd. Då spelar vi spel, sjunger eller bara pratar.

Gå till “frisören”

Dags att sova.

Sammanhållningen är stor. Efter ett tag börjar man se folk som masserar varandras axlar efter jobbet, eller klipper varandras hår. En sjöman får klara mycket själv på vägen. När det gäller jobbet finns det många olika sysslor, förutom jobbet med seglen. Man kan få stå på utkik, gå brandrond (vilket görs en gång i timmen, det är ett träskepp fullt av tjärade detaljer), hjälpa till i kabyssen eller stå till rors. Det är aldrig färre än två rorsmän, glöm Hollywoods “en man vid rodret”, det finns ingen servo. Vid hårt väder får fyra hjälpas åt och bytas var tjugonde minut istället för en gång i timmen. Varje natt övar vi också med livräddningsbåten. Den ska kunna vara i sjön på fem minuter och innan ett vaktlag når det målet är det bara att drilla. Även med säkerhetssele kan olyckan vara framme, så det är ingen lek. Eventuell tid som blir över ägnas åt utbildning, träning på knopar eller förberedelser för ett jobb som ska göras, så att alla vet vad som ska ske när man väl kommer upp i masten.

På utkik ute på bogsprötet

Så fort man kommer in i lunken ombord känns det som det enda vettiga sättet att leva. Skeppet är byggt som på 1700-talet och tempot måste anpassas till henne. Stressen försvinner. Saker som tar tid tillåts att ta tid. Man börjar prata under jobbet, så som den moderna människan har slutat göra. Befälen, som sköter navigationen, ligger alltid minst tjugo minuter före i planeringen. Men krävs stora förändringar i segelsättningen måste det förberedas långt tidigare. Tack vare moderna väderrapporter, radar och andra hjälpmedel är det inte samma vågspel som för trehundrade år sedan, men fortfarande gäller att de vet exakt vad de håller på med. Vi seglar på riktigt, det är jättekul, men kräver givetvis också ansvar.

ladda kanonerna.

Ofta när det känns tufft går tankarna till sjömännen på 1700-talet. De seglade utan dagens säkerhetssele, på knappa ransoner och under vidriga hygieniska förhållanden. Det är då man får extra djävlaranamma. Kunde de så kan jag-känslan infinner sig. Man lyfter det 500 kilo tunga stormärsseglet för att beslå det och tillsammans med tio andra går det, även om det är tungt. Snart blir händerna ömma av tågvirket och den grova linneduken. Kroppen protesterar när man kämpar i gångspelet. Men snart blir det enklare. Huden blir hård och kroppen anpassar sig till jobbet. Vaktlaget blir ett team som kommer på hur man tar i samtidigt genom att ropa eller sjunga tillsammans. Det kommer helt naturligt, precis som det måste ha gjort förr.

Teamwork i gångspelet.

Matpaus.

Seglen tjänar som stabilisator, vilket gör att skeppet rör sig fint i sjön, inte kantigt som datoriserade stabilisatorer på t.ex. finlandsfärjor. Trots det rör hon sig givetvis. Några blir ofrånkomligen sjösjuka. Själv drabbas jag inte, men flera av mina kollegor har blivit det. Givetvis krävs det mer av vaktlaget om några inte kan jobba. De som blir sjuka blir oftast bättre om de får i sig lite knäckebröd och citronvatten. Att se horisonten hjälper också, det är det enda som är stilla, som hjärnan kan relatera till. När man sedan väl kommer i land är det istället land som känns “fel”. Det blir märkligt att se grönska och blommor, eftersom världen så länge har varit blå. Det är väl då man förstår att sjön har “fått” en, att man har blivit en seglare, en del av en besättning. Tyvärr är det obotligt. Man vill bara tillbaka igen och igen. Man vill se de gräddvita seglen fyllas av vind, höra masterna knarra (världens bästa “sömnmedel”) och inte se annat än horisonten framför sig.

Seglen fylls av vind

Drill med livräddningsbåten.

Att segla ostindiefararen Götheborg är något av det bästa jag givit mig in på. För min del handlade det dels om att uppfylla en gammal dröm, dels om att göra research för min roman som är satt bland pirater och andra sjömän under början av 1700-talet. Det finns mycket som det inte går att läsa sig till, som att man luktar tjära flera veckor efter det att man har kommit i land. Det är också en väldigt speciell vänskap som byggs upp när man bor så nära inpå varandra att man märker när någon vänder sig i sömnen. Kan man inte bo så ska man inte söka, men annars kan vem som helst ansöka om att få segla med. Besättningen består av folk från olika länder, i olika ålder och med olika bakgrund. Men så var det också förr. Då behövdes inget pass för att jobba i olika länders flotta.

Piratskeppen var bland de första att ha en etnisk blandning i besättningen – och att ha kvinnor ombord. Mycket talar för att en av Blackbeards mässpojkar var en förklädd flicka och det finns klara bevis för att han tog ombord omkring 60 afrikaner, som annars skulle ha blivit slavar, som besättningsmän på Queen Anne’s Revenge. I mångt och mycket var piratskeppen tidiga demokratier där det i och för sig måste finnas kunniga befäl, men där besättningen behandlades betydligt bättre än på många andra håll.

Kanske avspeglas detta i hur vi i dag seglar de fina repliker som finns av skepp från den här eran? Det är i alla fall intressant att leka med tanken.

Advertisements

5 thoughts on “Att segla ett 1700-talsskepp (gästinlägg av Anna Gable)

  1. annagable

    För den som vill söka, gå in på soic.se Just nu finns det inte några etapper, men längre fram i höst kan det mycket väl dyka upp något. Kul att få vara med och skriva och kul att så många är intresserade av pirater. Det är ett långt mer intressant ämne än jag hade föreställt mig när jag började göra min research.

    Reply
    1. annagable

      PS Man kan också jobba som volontär på skeppet, alltså hjälpa till med underhållet i hamn. På det lär man sig mycket som sedan är till nytta när man ska segla. Även detta finns på hemsidan.

      Reply
  2. annagable

    Det är jag igen, men jag glömde att nämna några bra fackböcker om pirater. Här följer ett axplock av de mer intressanta böckerna i dag för den som är intresserad.

    “Bibeln” i dag är fortfarande:
    “Villains of all nations” av Marcus Rediker.

    Läs den före:
    “The republic of pirates” av Colin Woodard.

    Båda finns på vanliga nätbokhandlar. Troligen inte översatta från engelska.

    För den som vill veta mer om hur man seglar den tidens skepp, läs:
    “Skeppsboken … livet ombord på en ostindiefarare” av Björn Ahlander och Jens Langert (finns på soic.se).

    För den som är intresserad av de tidiga piraterna, som Morgan, rekommenderar jag:
    “Vasa” av Fred Hocker (finns bl.a. i vasamuseets nätbutik).

    Om man känner sig hyfsat bekväm med äldre engelska kan man också läsa
    “A general history of the Robberies and Murders of the most notorious Pyrates” av Captain Charles Johnson. Den skrevs 1724 och utan tvekan har Johnson (som inte är ett täcknamn för Daniel Defoe som många länge trodde) träffat flera av de mest kända piraterna, eller mött någon som i sin tur träffat dem. Däremot är den inte helt sanningsenlig enligt modern forskning, utan här och var har den gode kaptenen brett på en del och tagit bort annat.

    Reply

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s