Twenty Thousand leagues under the sea av Jules Verne

I dag ska vi ta en titt på ”Twenty Thousand leagues under the sea” av Jules Verne från 1870. ”En världsomsegling under havet” på svenska. Den är en klassiker inom sciencefictiongenren och dessutom en av mina absoluta favoritböcker någonsin. Detta inlägg kommer innehålla några spoilers om boken men inget som jag tror förstör själva läsupplevelsen. Men vill ni vara helt säkra så läs boken innan ni läser detta. ^_^

Jules Verne som skrev boken ovan. Jag vill dra i hans skägg!!!

Boken berättas av professor Pierre Aronnax. Han är en före detta läkare som har bytt bana till forskare och föreläsare på Museum of Paris. Genom en mängd märkliga händelser blir Aronnax fången på ett mystiskt undervattensfartyg tillsammans med sin betjänt Conseil och sin nya vän Ned Land. Undervattensfartyget kallas för Nautilus och har en mystisk besättning och en ännu skummare kapten, Nemo.

Innan jag började läsa trodde jag att Twenty Thousand leagues under the sea
mest skulle vara en äventyrsbok. Vilket till viss del är sant. Den är väldigt episodiskt uppbyggd med flera små miniäventyr i sig. Men det jag tyckte bäst om (och inte hade förväntat mig) var att denna bok har en underliggande mörk psykologisk dimension som ligger och gror under ytan hela tiden och som kulminerar mer och mer mot slutet av historien.

Orginalillustration till boken.

Men innan vi talar om det så ska vi ta en titt på den viktigaste karaktären i boken: Kapten Nemo själv. Trots att det är professor Aronnax som berättar så är det ändå Nemo som är bokens sanna hjälte eller kanske snarare antihjälte… Nemo har vänt livet på land ryggen och lever isolerad på resa under haven tillsammans med sin besättning. Nemo är en väldigt paradoxal karaktär. Han är en frihetskämpe som strider för de svaga samtidigt som han själv har fångar. Han är emot översittare men är själv härskare över sitt skepp. Han påstår att han inte vill ha något med världen på land att göra samtidigt som han är äregirig. Han lämnar sin flagga efter sig på platser han utforskar och planerar att sprida ut sin självbiografi efter sin död. Kapten Nemo har något att bevisa. Det är sant att han har skaffat sig ett liv han njuter av men samtidigt är han en rebell som vill visa alla på land att han inte behöver dem.
(Han har du-kan-inte-avskeda-mig-för-jag-slutar-atityden)
Nemo är på många sätt själv som havet han försöker bemästra. Både fylld av under och livfullhet men också farlig, kall och hård.

Den intressanta, psykologiska sidan av boken jag nämnde tidigare ligger i dynamiken mellan Nemo och hans fångar.
Nemo menade aldrig att fängsla professor Aronnax, Conseil och Ned Land. Men han känner sig tvingad att hålla kvar dem hos sig eftersom de nu känner till honom.
Nemo ger sina tre fångar tillåtelse att vandra fritt på hans skepp och delta i expeditioner. På ytan talar de alla vardagligt med varandra men bortom den officiella vänskapen ligger maktobalansen. Nemo planerar ju att hålla kvar sina fångar resten av deras liv.

Aronnax, Conseil och Ned Land har alla olika sätts att handskas med situationen.

Ned Land är den som är mest fokuserad på att de måste rymma från kapten Nemo. Han är ingen forskare och får därför inte heller ut särskilt mycket av resan under havet.

Proffesor Aronnax är mer kluven.
Han vet med sitt sunda förnuft att Ned Land har rätt i att de borde fly. Men samtidigt önskar han att flykten ska bli fördröjt. Han fascineras av kapten Nemo och vill förstå honom. Om han kan hitta ett sätt att ursäkta Nemo blir det även lättare för Aronnax själv att hantera fångenskapen. (Stockholmssyndrom, maybe?)
Aronnax tycks även vilja imponera på Nemo vilket visas i en scen där Aronnax trots sin rädsla för hajar simmar efter pärlor i hajvatten för att han inte vill erkänna sin rädsla för Nemo.
Jag tycker att bandet mellan Aronnax och Nemo är den mest intressanta dimensionen av boken.

Ovan kan ni se min, oh, så vackra upplaga av boken 🙂

Avslutningsvis kan jag säga att jag djupt rekommenderar denna bok! Den är helt enkelt fantastisk! Den har intressanta karaktärer och både spänning och humor. Det enda jag stör mig på är Conseils karaktär. Han är så himla platt och självuppoffrande hela tiden att man vill spy! Värst blir det när luften håller på att ta slut på fartget och han utbrister att han önskar att han kunde sluta andas så att Aronnax kunde få mer syre. Jag kände bara: Skaffa lite självrespekt FOR THE LOVE OF GOD!!! Han följde inte mitt råd dock. Ohnej, jag talade för döva öron. Vilket man ofta tycks göra när man försöker ge goda råd till fiktiva karaktärer. Ja, ja nog om det…. ^_^;;

Nämn inte Twenty Thousand leagues under the sea i min närhet säger jag bara. Jag kommer prata i timmar då… 😛

Har ni läst den?

Vill ni läsa den?

P.S denna bok räknas btw som en viktig inspiration till steampunkgenren! D.S

Advertisements

10 thoughts on “Twenty Thousand leagues under the sea av Jules Verne

  1. Det förvånar mig inte, att denna bok av Jules Verne är en av dina favoriter, Magic! Sci-fi-genren är svår att unvika bli fascinerad av, i synnerhet om fokus inte enbart ligger på nya takniska landvinningar.

    Det gläder mig lite extra, att du i denna bloggartikel har valt att lyfta fram bokens psykologiska och filosofiska aspekter och inte enbart ägna dig åt teknikaliteter.

    Därmed blir handlingen inte enbart en rad äventyrligheter utan du lyckas, med din fräscha infallsvinkel, fästa uppmärksamheten på att Jules Verne var intresserad av inte bara vetenskap i sig utan också personerna (läs: vetenskapsmännen) bakom de vetenskapliga innovationer som driver den tekniska utvecklingen, och civilisationen, framåt.

    Kapten Nemo är sannerligen en kuriös och mystisk person, full av motstridiga egenskaper och åsikter. Hans personlighet rymmer motsägelser. Jag anar i andanom att Jules Verne, teknik-, idé- och vetenskapshistoriskt intresserad som han sannolikt var, hade en hel del funderingar om huruvida vetenskapens framsteg enbart är av godo eller kan missbrukas, så att de snart börjar utgöra ett potentiellt hot mot mänskligheten (eftersom även sådana uppfinningar som är avsedda att vara goda ju tyvärr kan missbrukas och i stället börja användas för att släppa loss ondska i alla dess former; det räcker med att tänka på fredlig användning av kärnkraft, vars avigsida är att den framställer radioaktivt material som i sin tur kan nyttjas till att konstruera dödliga atombomber).

    Därför gäller det att försöka förstå vilka syften och aspirationer som driver vetenskapsmännen, den grupp medmänniskor som vid mitten av 1800-talet började låta tala om sig allt mer. Kan man lita på vetenskapsmännen, att de alltid har ädla motiv? Kan man ens lita på vetenskapen i sig?

    Du förtjänar verkligen beröm för att du visar upp kapten Nemos psykiska/mentala kluvenhet och komplexitet, att han är snäll och god ibland, men emellanåt också förtryckande och rent av ond

    Eller med dina egna ord, Magic (jag citerar nu ur din egen bloggtext): “Nemo är en väldigt paradoxal karaktär. Han är en frihetskämpe som strider för de svaga samtidigt som han själv har fångar. Han är emot översittare men är själv härskare över sitt skepp. Han påstår att han inte vill ha något med världen på land att göra samtidigt som han är äregirig.”

    Helt korrekta iakttagelser från din sida, Magic! 🙂

    Nu till något helt annat: En sak som du kanske borde ha påpekat i din text är att det finns gott om avkortade upplagor av denna bok (ja, av alla Jules Vernes böcker), även på våra svenska bibliotek. Visst blir hans böcker mer läsvänliga och handlings- och äventyrsfixerade på det viset. Men samtidigt missar läsarna att ta del av Jules Vernes mer djupsinniga och tankeväckande livsfilosofiska funderingar och tankegångar.

    Apropå namnet Nemo, med tanke på dina breda och goda allmänbildning, så känner du nog till, att Nemo är latin och betyder “Ingen”. Jag misstänker att Jules Verne måste ha haft denna berättelse i åtanke, när han bestämde sig för vad kaptenen på den rammförsedda ubåten ska heta: http://sv.wikipedia.org/wiki/Polyfemos

    FDETDA: Har du möjligen några planer på att blogga även om världslitteraturens antika skatter? Jag vill mena att Odysseus’ äventyr definitivt hör till dem. Gilgamesheposet likaså.

    För de av dina läsare/följare som vill veta mer om Odysseus och Gilgamesh kan klicka på dessa båda länkar: 1) http://www.pantheon.org/articles/o/odysseus.html och 2) http://www.ancient.eu/gilgamesh/ .

    Jag avslutar med lite kriosa om kapten Nemos ubåt. Ögonvittnen bskrev den som påminnande om en narval, berättar Jules Verne. Med sitt spetsiga “spjut” framtill på fören kunde kapten Nemo underifrån sänka skepp som seglade på havets yta. Det här “spjutet” – eller ramm som den riktiga sjömilitära termen lyder – uppges vara tillverkat av svenska Motala verkstad. En liten detalj som visar att Jules Verne var mycket påläst och kunnig.

    Alltså precis som du är, Magic.

    För att vitsa till det lite skulle man kunna säga så här om dig och Jules Verne: You both make time for Magic to happen. And you’re living a magical life, both of you. (Det skulle därför inte direkt förvåna mig, ifall Jules Verne har valt att reinkarnera sig i dig, Magic… 🙂 .)

    • Hej bbnews!
      Åh, vad roligt att du delar min förtjusthet i Jules Vernes En världsomsegling under havet! 🙂 Det är verkligen en fantastisk bok!
      Nemo är så fascinerande karaktär. Han har så många sidor och man både sympatiserar med honom och känner obehag för honom.
      Det är verkligen den psykologiska dimensionen i denna bok som jag uppskattar mest. Tycker spelet mellan karaktärerna är så perfekt beskrivet. Det är subtilt och blir aldrig överdrivet 🙂
      Vad det gäller förkortningar av Jules Verne så var jag ganska upprörd när jag hörde om det först. Det kändes fel. Men sen funderade jag lite och jag tror helt ärligt inte att hans böcker förlorar på att förkortas. Jag menar, i EN världsomsegling spenderar han ibland flera kapitel i rad till att kategorisera fisksorter och rabbla upp fakta. Det har inget med plotten och karaktärerna att göra och det är förmodligen dessa “fakta-kakor” som förkortningarna tar bort och det gör faktiskt inget 😛
      Jag har själv inte läst varken Odysseus eller Gilgamesh men de står på min att-läsa-lista så det är mycket möjligt att jag bloggar om dem en dag 🙂
      Tack för din fina kommentar! 😀

  2. Vad bra att du klargjorde den saken, Magic, att det bortskurna i texten mest handlar om borttagning av onödiga detaljer. Jag var lite orolig för att även psykologiska och filosofiska aspekter kanske hade rensats bort för att inte skrämma bort unga läsare. (Jag har alltså läst blott en kondenserad version av boken – till skillnad från dig.)

    Hur ser du rent allmänt på redigerade utgåvor av böcker, Magic. Det amerikanska månadsmagasinet Readers Digest har ju länge i varje tidskriftsnummer publicerat en mycket kondenserad version av en ganska känd modern roman (dvs en roman per tidskriftsnummer). Men går det att skära ned, säg, 250 romansidor till mindre än en tiondel utan att läsupplevelsen försämras? Vad är din åsikt om detta, Magic?

    Så en helt annan sak. Jag var i min kommentar här ovan inne på att Jules Verne nog inte av en ren slump namngav sina litterära fiktiva figurer som han gjorde. Kanske kan det rent av vara lite av en nyckelroman (roman de clef)? Vet du möjligen något om detta, Magic?

    Nemo betyder som sagt Ingen. Vilket skulle kunna leda till ett lätt förvirrat tankeutbyte som detta:

    – Vem är den där kapten Nemo som omnämns av Jules Verne?

    – Å, han är Ingen.

    – Jaså? Jag trodde han var någon speciell, nu levande person som Jules Verne åsyftade.

    Eller denna dialog:

    – Vem ligger bakom denna förödelse?

    – Det gör Ingen!

    – Jaså, men någon måste det väl ändå vara som har åstadkommit detta?

    Professor Aronnax’ betjänt heter Conseil, ett namn/ord som för tankarna till “(goda) råd”, alltså rådgivare. I vissa översättningar av boken till svenska har han till och med fått heta Råd.

    Ned Land går jag bet på. Skulle det namnet möjligen kunna ha med Nederländerna (med ärorikt marint förflutet) att göra?

    Eller vad tror du, Magic?

    Om namnet Aronnax har jag funnit en forumtråd, där dess etymologi diskuteras. Ett citat därifrån:

    I am sorry to say, the minute I saw the word, it didn’t even register as a name, but I immediately thought of some sort of industrial strength household cleansing chemical.
    But I can see the “strength” connotation, though the common name Aaron conveys strength, as does the somewhat less common name Ajax. It’s almost like you blended the two names.

    Den förklaringen låter faktiskt riktigt rimlig – eller hur? (Därmed inte sagt att det var så som Jules Verne en gång tänkte.)

    Om vi tar Shakespeare och hans fiktiva figurers namn, så pågår det på webben debatter om deras betydelse. Här är en intressant länk just om Othello: http://shakespearesolved.blogspot.se/2013/03/othello-is-otho-is-king-james.html .

    Å andra sidan har någon ställt frågan, om poängen med Othello kan vara det som går att läsa in i namnet, alltså Ot-HELL-o. Dvs lite som ett sätt att undgå censuren eller slippa bli halshuggen men ändå lyckas framföra ens åsikt om var den litterära figuren (eller nyckelroman-personen) lär hamna så småningom.

    Liknande funderingar kan man ha vad gäller namnet Cassio. C-ass-io. Vill författaren med det ha sagt att den figuren är en åsna eller ett klantarsel?

    Hur som helst, slikt tycker jag kan tillföra läsandet nya dimensioner.

    Andra författare har använt sig av anagram, dvs samma bokstäver men omkastade så att en helt ny mening bildas. Här följer ett par exempel, hämtade från en artikel som jag tror, att du kommer att gilla innehållet i, anglofil och väl bevandrad i anglosaxisk litteratur som du ju är:

    There is a delightful survey of satirical anagrams, as when Immanuele Tesauro rewrote Calvinus as “Ani Ulcus” (haemorrhoid), or William Ewart Gladstone became “Wild Agitator! Means Well”, Tony Blair MP “I’m a Tory, Plan B”, and Shirley Williams “I whirl aimlessly”.

    Det sistnämnda anagrammet skulle eventuellt kunna vara en eufemistisk omskrivning av hur en demensdrabbad person kan bete sig. (Nu kommer det för mig något liknande. Vid Lunds universitet fanns för länge sedan en stridbar forskare som hette Caianus. Vissa av hans fiender valde att tolka hans namn som en kombination av fågeln kaja och anus (slutdelen av tarmsystemet i en däggdjurskropp). Vilket på skånga blev alike-röven. Alika är ju skånska för just kaja. Jfr talesättet att vara full som en alika. Och fyllkaja.

    Alltnog. Som en ren service till dig, Magic, och dina läsare/bloggföljare låter jag nu avslutningsvis klistra in hela den artikeln här, så att den som vill kan läsa den in extenso.

    Berätta gärna om dina intryck av innehållet, Magic, samt vad du tycker om detta med namngivning av fiktiva litterära figurer. Kul och intressant eller helt meningslös “knappologi”?

    On a flight from New York to London, sometime in the 1990s, when they served free cocktails in miniature bottles, I asked for a dry martini. An ill-tempered flight attendant banged a little bottle on my tray. Since two bottles were usually offered together, I asked for a second, and got a scowl of disapproval, accompanied by the name “Oliver Twist”. It came over fraught with resonances of asking for more, though in those days of largesse one was not expecting to feel self-reproach for such benign cravings.

    Moreover, as I looked back into the flight attendant’s eyes, I could detect no increase in existing hostility, or indeed any plausible sign of Dickensian cognizance. She stared down at me, questioningly, until I realized that the name I had taken for a rebuke was in reality a question awaiting an answer: “olive or twist?”. Never was an otherwise malevolent gaze so innocent of the evil intent ascribed to it, or so unconscious of the emotive power of a famous literary name.

    I dined out on this story, and then heard it repeated, but it did really happen to me, and I have usually been able to retrace the transmission when I occasionally heard it from others.

    Reading the Dickens portions of Alastair Fowler’s Literary Names: Personal names in English literature, I was apprehensive of discovering a story-spoiling precursor. But although Oliver Twist is singled out among names that are “an important route to the meaning of literary works”, I was relieved to find that the only name-related folklore about Oliver’s asking for more was Mr Limbkins’s response that “that boy will be hung” (i.e., “twist”), an avatar, doubtless, of those heroes of Dickens’s admired forebear Henry Fielding, who were proverbially born to be hanged.

    Names attach themselves to stories and vice versa. Fowler’s book starts with Plato’s dialogue Cratylus, where, as Fowler summarizes it (the dialogue, as he says, is in reality more complicated),

    Cratylus affirmed that names carried meanings, while his opponent Hermogenes held that names were randomly assigned. The latter kind might be expected to figure most readily in novels, where “realism” tends to individuation rather than typecasting, though many novelistic names, from Fielding and Samuel Richardson to Henry James, and indeed to the present, have, or quickly acquired, subtle or unsubtle Cratylic flavours.

    Sir Walter Scott promoted the idea of names “uncontaminated” by chivalric or evaluative associations, though “Waverley”, for example, has both moral and historical resonances.

    Dickens often took his names from institutional records, but choices like “Magwitch” and “Podsnap” hardly convey an impression of mere randomness.

    Henry James collected names from The Times, aspiring to “the shade of the real”, and with a searching insistence on atmosphere and nuance, what Fowler nicely describes as “slightly unusual (but not too odd)” and “perceptibly meaningful although not crassly so”. He would have found an exquisite application, worthy of the Master himself, in the name of the farmer Hethersedge in Alan Hollinghurst’s The Stranger’s Child.

    Satiric names, on which Fowler has a section, tend to be descriptive and mocking, and therefore also Cratylic, unless actual persons are named, which is presumably the ultimate form of Hermogenean randomness, though even “real” names (like Alexander Pope’s Tibbald) may acquire a Cratylic afterlife from the satire itself.

    Fowler suggests that Augustan satire tends to differ from the work of the Renaissance practitioners (Ben Jonson, John Donne) in its readiness to name real names, although Pope’s “imitations” of Donne, like Donne himself, mix the two while varying from one another, and surely historical names are sometimes contaminated by satirical sobriquets: almost as much as Theobald/Tibbald, Addison is inseparable, for many readers, from Pope’s Atticus, and Lord Hervey from his Sporus.

    If naming shames, it can, equally magically, irradiate with praise, and universalize as well as individuate, as when Fowler quotes Jonson announcing that merely to “name” William, Earl of Pembroke “is an epigramme, on all man-kind”. This is a panegyric, not a satire, on the Renaissance uomo universale. But the formula is easily turned upside down in Dryden’s Duke of Buckingham (Zimri),

    If naming shames, it can, equally magically, irradiate with praise, and universalize as well as individuate

    “A man so various, that he seem’d to be
    Not one, but all Mankinds Epitome,”

    and resublimated again in Yeats’s Major Robert Gregory, “Our Sidney and our perfect man”,

    “Soldier, scholar, horseman, he,
    As ’twere all life’s epitome.”

    One would have welcomed further exploration of this feature of naming, beyond the example of Jonson. Fowler also seems only slightly interested in distinctions between “real” names and merely “realistic” ones, or in the fervid debates about whether satire should attack specific persons.

    A central question for many satirists was not which names to invent, but whether to name real names at all. The politically correct position, given quizzical expression by Martial (X. xxxiii. 10), tended to say one should not, and is quoted in the book, but the view was contemptuously rejected by the English Augustan masters, Swift and Pope.

    Swift said “Satyr is a sort of Glass, wherein Beholders do generally discover every body’s Face but their Own”, so that if no one is named, no one is “offended with it”. When Swift’s friend Pope was advised, by a fictional interlocutor as well as by the real Edward Young, to “strike faults, but spare the man”, he inserted the advice into his own Epilogue to the Satires, rebutting it with overheated mock-indignation:

    “Fr. Spare then the Person, and expose the Vice.
    P. How Sir! not damn the Sharper, but the Dice?
    Come on then Satire! gen’ral, unconfin’d,
    Spread thy broad wing, and sowze on all the Kind.
    Ye Statesmen, Priests, of one Religion all!
    Ye Tradesmen vile, in Army, Court, or Hall!
    Ye Rev’rend Atheists! –
    Fr. Scandal! name them, Who?
    P. Why that’s the thing you bid me not to do.”

    In this characteristic riff, the Horatian dialogue turns to a mini-drama, with a triumphant Pope holding centre stage. It is the same Pope who could not help writing satire because fools rushed into his head, the same celebrity poet who tells his servant to shut the door on the crowd of groupies who flock to see him in his villa. His little triumph doesn’t do much for the logic of his argument, but the shaky debating point is transfigured by poetic fiat into a righteous vindication of principle.

    The Friend’s cautionary “moderation”, that hijacking of the moral high ground by professing the middle ground, was something Pope as well as Swift sometimes felt the need to align himself with. “In Moderation placing all my Glory” was what Pope affirmed in another Horatian dialogue, in the voice of the poet answering his worldly adviser, rather than that of the adviser himself. But in these cases the embattled indignations of the satirist quickly belie the politic moderation of well-meaning counsellors. Swift had his own low-key way of undermining the precept to spare the person, impishly boasting, in a fictive mock-obituary, that:

    “‘. . . Malice never was his Aim;
    He lash’d the Vice but spar’d the Name.
    No Individual could resent, Where Thousands equally were meant.’”

    This is sometimes read as a surprising disavowal of his old complaint that satire that didn’t name names merely enabled beholders to see everybody’s face but their own.

    But the quotation marks should alert us to a distance from the speaker, and the remark is so out of line with Swift’s known thinking that we may be encouraged to take it instead as the mischievously involuted mimicry of a political correctness he despises. A deadpan self-exhibition of counter-intuitive states is a feature of this poem, which had earlier made the same obituarist declare that Swift “To steal a Hint was never known, / But what he writ was all his own”, the second line of which is lifted almost verbatim from a poem by Sir John Denham.

    Swift attached enormous importance to naming and not being named (a characteristic Fowler incidentally identifies with Milton’s fallen angels). Swift scrupulously marked with an “X” every reference to himself in his 1735 copy of Pope’s Works. He was proud to have been attacked by name in the Commons by Robert Walpole, then an opposition MP. Conversely, he made a point of never acknowledging the existence of his despised adversary Daniel Defoe, deigning once, in a much reprinted work, to refer to him as “the Fellow that was pilloryed, I have forgot his Name”. When the piece was collected a quarter of a century later, he allowed the name into a footnote without removing the pretence of having forgotten it.

    Swift scrupulously marked with an “X” every reference to himself in his 1735 copy of Pope’s Works

    He is known, in his most intimate correspondence with his close friend Stella, by the name of “Presto”, the Italian adjective for “swift”, conferred on him by the Italian-born Duchess of Shrewsbury, who couldn’t pronounce the English word. Swift reported this to Stella, and the name stuck to him by editorial emendation in Swift’s posthumously published letters to her, to replace the code letters pdfr by which Swift mentioned himself.

    The sobriquet first appeared in print in 1768, after Sterne’s Tristram Shandy had made its way through serial volumes of sub-Swiftian pastiche, and may have stimulated a taste for cute nicknames. Swift was himself not above a Shandean simper, though he did not go public in that mode, and would have derided such things to death.

    He seems, however, to have rejoiced in the choice of the name, though it is his kinsman and editor who inserted it into his letters. Swift’s poem about his sentimental capers with the enamoured Esther Vanhomrigh, the other main love of his life, resulted in a poem which contributed the name Vanessa to the repertoire of English Christian names.

    These are not the main concerns of this engagingly and sometimes overflowingly serendipitous book, whose interest in Swift and Pope is focused on anagrams, pseudonyms and perceived numerological arrangements in the Dunciad.

    You will also learn from it that Spenser was one of the first English poets “to give full attention to fictional names”, whose work contains more than a thousand names, “some of them loaded with implications”, though “it was Shakespeare who made name after name icons of the great works they dominate. Hamlet, Cleopatra, Othello, and scores of others”, and that there are “2662 acts of naming in Paradise Lost”.

    Connoisseurs of Fowler’s extraordinary erudition will expect most names to carry a “load”, and even an overload, of “implications” (numerological, mythological, autobiographical, political, or semantic), not all of which will command the same degree of assent on the part of other readers. Fowler is at his fertile best when expounding the many resonances of Spenser’s Britomart, or Demogorgon, whose eventual transformation, by way of revised etymology, into Shelley’s popular (from demos) force, is finely captured.

    Fowler is lively and informative on Shakespeare’s Theseus, inserting an admonition on the need for “nice judgment” in the application of a freewheeling polysemy, of a kind he doesn’t always avoid himself. There are times when “arithmological” ingenuity seems to border on fantasy, as in the case of Hobbinol’s name as said to be disguised across a Spenser sonnet (86), or when the search for personal allusions risks unintentionally engaging the reader on the side of “those averse to political allegorizing”.

    I find myself personally impervious to the significance of “hell” inside the name of Othello, or of “ass” in Cassio, though Fowler offers an inventive demystification of the putative connections between “arse”, “ass” and “Bottom”, which has already caught the eye of J. C. in these columns (NB, October 26, 2012). What J. C. did not mention is that, if Fowler is right, the magisterial but “prissy” Morris Palmer Tilley “seriously distorted modern understanding of Elizabethan literature” by substituting “ass” for “arse” throughout his influential Dictionary of Proverbs.

    A related demystification, or perhaps a remystification by refinement, is Fowler’s rebuttal of another scholar’s reductive observation about the “classism” to be found in Shakespeare’s “rude mechanicals”, arguing no doubt justly that the trades of each of them had a subtly different status, though I’m not sure what he means when he says “they compose together a mis-en-abyme [sic] of the play’s social hierarchy”.

    The chapter on “hidden names” tells the story of how, “before title pages came in”, authors used covert ways of indicating authorship, including puns, acrostics and anagrams. He makes the fascinating point that much medieval literature remains anonymous because modern readers have not decoded the acrostics and anagrams.

    There is a delightful survey of satirical anagrams, as when Immanuele Tesauro rewrote Calvinus as “Ani Ulcus” (haemorrhoid), or William Ewart Gladstone became “Wild Agitator! Means Well”, Tony Blair MP “I’m a Tory, Plan B”, and Shirley Williams “I whirl aimlessly”.

    When Fowler elsewhere mentions Somerset Maugham’s portrayal of Hugh Walpole as “Alroy Kear”, it is uncharacteristic of him not to mention the anagram on “Royal Rake”. Missing are some examples of the near-anagrammatic spoonerisms practised by radio comics, like “shining wit” or “Burly Chassis”. Among more canonical omissions, it is surprising that T. S. Eliot appears only as a sour critic of Milton, and not as the inventor of Prufrock, Mr Apollinax, Madame Sosostris, Mr Eugenides and many others.

    A hindrance to the enjoyment of this generally delightful book is its barbaric use of the social-science style of annotation, compounded by a reader-unfriendly practice of placing the notes, such as they are, at the end of each chapter rather than together in one place. A typical experience, repeated several hundred times for those who have the stomach for it, is to have one’s interest aroused on p113 by a cue for n. 69, to find on p122 that it refers to “Morales 2007”, and then to have to identify the source in the Bibliography on p254. At the end of the process we are sometimes merely invited to consult the index of the book referred to (167 n. 25). How much time and money do publishers really save when they put their readers through such idiotic timewasting?

    The Bibliography, incidentally, contains more entries for Alastair Fowler than for Spenser, Shakespeare, Milton, Dickens and James Joyce put together.

    Claude Rawson’s books include God, Gulliver, and Genocide: Barbarism and the European imagination 1492–1945, 2001. Most recently, he edited The Cambridge Companion to English Poets, which appeared in 2011.

    • Hej bbnews!
      Ah, men om du bara läst en förkortad version av boken så tror jag inte att du missat så mycket. 🙂 Jag tycker egentligen inte det är okej att korta ner böcker men just i Jules Vernes fall så kan jag faktiskt förstå det haha 😛 Det man har tagit bort i Jules Verne har ju inget med storyn eller karaktärerna att göra. Men i andra böckers fall vore det ju oförlåtligt. Tillexempel i en bok som Solaris. ( https://missmagicscabinet.wordpress.com/2014/11/08/solaris-av-stanislaw-lem/ )
      Det tycker jag känns fel mot författaren.
      Intressant med namnanalys. Ja, Jules tänkte nog en hel del på det. Nemo säger ju med största säkerhet inte sitt riktiga namn till någon utan har själv gett sig namnet Nemo vilket innebär att han själv vill förstärka sin mystik. Han vill inte vara någon. Han vill vara anonym. 🙂
      Verkar som en intressant artikel. Ska läsa den när jag har mer tid 🙂

  3. Vad tror du kan ha varit syftet med all denna detaljrikedom, som verkar föreligga i Jules Vernes olika romaner, Magic?

    Hade han månne betalt per ord? 🙂

    Eller var han ett slags efterföljare till vår egen Carl von Linné, som ju ägnade sig åt att kartlägga alla växter världen över i syfte att kartlägga Guds skapelse? 🙂

    Linné skickade sina “lärjungar” ut i världen för att de skulle kunna samla in örter och blommor, av alla de slag, vilka de sedan återvände hem till Sverige med och visade upp för sin läromästare.

    Carl von Linné drevs av en uttalad tro på Gud som alltings Skapare.Vet du något om Jules Vernes gudstro, Magic? Var han, likt Linné, varmt religiös?

    Eller var Jules Verne kanske snarare inspirerad av sin landsman Auguste Comte, vilken anses vara positivismens stora banerförare i 1800-talets Frankrike?

    Auguste Comte var inne på att naturen (läs allting i universum) styrdes av fysikens lagar. Därav följer att om man kartlägger alla fysiska fenomen i vår omgivning, kan man lära sig mer om de olika fysiska krafter/”lagar” som styr vårt universum. Så precis som Carl von Linné ägnade sig åt att, på detaljnivå, kartlägga Guds skapelseverk (växter och djur), kanske Jules Verne försökte att på detaljnivå kartlägga omgivningens fysiska lagar och krafter, därtill måhända influerad av Auguste Comtes tankar om positivismen, en syn på naturen som kan sägas utgöra en av (den framväxande) naturvetenskapens viktigaste hörnstenar och grundbultar?

    Vad tror du därom, Magic? (Jag hoppas att även du, som jag, är intresserad av idé- och vetenskapshistoria.)

    FDETDA: Tycker du som jag, att det finns vissa likheter mellan Jules Verne och H. G. Wells, Magic? Eller är detta ett “samband” som jag bara inbillar mig kan föreligga mellan dessa båda herrar/författare? Här är samma fråga formulerad på annat vis: Tror du att en del av H.G. Wells’ romaner – såsom Tidmaskinen, Doktor Moreaus ö, Den osynlige mannen, Världarnas krig och Den första färden till månen – kan vara inspirerade, helt eller delvis, av det som Jules Verne tog upp och skrev om i sina sci-fi-romaner och som H.G. Wells rimligen bör ha läst eller på annat vis ha haft kännedom om?

    • Hej bbnews!
      jag tror bara att det var Jules Vernes sätt att göra boken mer matnyttig. Man skulle inte bara ta del av äventyr. man skulle lära sig saker också. 😛 Men jag vet inte det är bara min tro.
      Har ingen koll på Jules Vernes gudstro. Vore intressant att veta mer om hans personlig liv.
      Det är inte alls fel att dra paralleller mellan Jule Verne och H.G Wells. De räknas ju tillsammans som papporna till hela science fiction genren och de var relativt samtida. Jag vet dock att Jules verne tyckte att HG Wells böcker var lite för fantasifulla. HG Wells var inte lika intresserad av att göra saker så realistiskt som Jules Verne var. Jules Verne ville att hans böcker nästan skulle kunna hända i verkligheten. Vilket kanske också ledde till att han förutsåg många framtida uppfinningar. 🙂
      Själv föredrar jag Jules Verne över HG Wells. Jag brukar tycka att HG Wells karkatärer är lite mindre djupa och det finns inte lika mycket humor. 🙂

  4. Intressant, Magic! Och vad gäller din jämförelse Jules Verne vs HG Wells, tycker och resonerar jag likadant som du gör. Visst är det så, som du beskriver, att Jules Verne skrev om uppfinningar med mera som ligger närmare verkligheten än den science fiction som står att finna i HG Wells’ böcker.

    En helt annan fundering jag vill testa på dig, Magic. Tycker du som jag, att till och med Mary Shelley kan ses som en sci-fi-författare? Jag tänker naturligtvis på hennes berättelse om Victor Frankenstein och hans experiment att med hjälp av elektricitet försöka åstadkomma, “skapa”, en egentillverkad, levande mänsklig varelse.

    Apropå Frankensteins “monster” – vet du om den varelsen har ett namn? Eller han kallas enbart för “monstret” i Shelleys roman?

    Och apropå Frankensteins “monster” ännu en gång. Hur ser du på filmen “Det våras för Frankenstein”? Det är jag nästan säker på att du har gjort. Så vad blir då ditt svar på följande fråga: Får man skoja på det viset med någon annans “romanfigurer”?

    Själv tycker jag att den filmen är en lika härlig som rolig parodi på hela Frankensteinfilmgenren. Med massor av nya kul detaljer såsom den glosögde assistenten Igor med sin flyttbara puckel på ryggen eller hästarna som oroligt stegrade sig och gnäggade högt var gång någon råkade nämna Frau Blüchers namn. 🙂

    • Mary Shelly är absolut en science fiction författare. Frankensten räknas ju som en scifi bok. 🙂
      Hon bör absolut nämnas som en av de viktiga personerna att forma genren. 🙂
      Nej, monstret har inget namn. Han är bara “monstret” genom boken. 😛 Många har därför missuppfattat det hela och kallar själva monstret för Frankenstein. Vilket ju är helt fel. 😛

      Nej, jag har faktiskt fortfarande inte sett “Det våras för Frankenstein” Vill väldigt gärna se den dock för har sett klipp från den och den är ju hemskt rolig 🙂
      Klart man får skoja med kända romanfigurer! Det är ju bara kul 🙂 Det tror jag Mary Shelly också tyckt 🙂

  5. Jag kan förstå mig på Ned som vill rymma – jag skulle känna mig väldigt klaustrofobisk inne i en skepp som ligger hundra mil under havet. Usch, får ryssningar när jag tänker på det!
    Den engelska feminist författaren Margaret Drabble har påstått att “Twenty thousan leagues…” spådde den ekologiska debatten som man har i England idag. Alltså om hur man misshandlar havet liv och förgiftar den, menar hon. Håller du med?
    När jag var liten såg jag vissa delar av filmatiseringen från 1957; där har man gjort Kapten Nemo till en väldigt otäckt person, om jag kommer ihåg rätt. När han tar livet av folk skildras det som väldigt blodigt och grymt. Tycker du att den filmen har förenklat hans karaktär där?

    • Hej Maaretta!
      Åh, tack så mycket för din intressanta kommentar! 🙂
      Jag är också väldigt klaustrofobisk så Nemos skepp vore inte ett idealt boende för mig… oh nej!
      Hmm, har inte hört den där miljön infallsvinkeln förut. Mycket intressant. Jag kan absolut hålla med.
      Även fast det inte var Jules Vernes tanke så kan man absolut dra paralleller när man läser hans bok.
      Jag har faktisk tinte vågat se filmatiseringen haha ^_^;;; Jag älskar boken så mycket och när jag såg trailern till filmen så kändes allt bara så fel 😛 Det låter på dig som att jag gjorde rätt i att avstå. Jag tycker absolut att de verkar ha överdrivit och förenklat hans karaktär. Nemo i boken är väldigt mångsidig. Som läsare blir man lika kluven till honom som professor Aronnax.
      Nemo har verkligen sina mörka sidor men han är också väldigt karismatisk och kan vara väldigt godhjärtad med. Detta gör honom väldigt intressant i boken. Känns verkligen synd att filmen missat det.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s