Mini: Askungefilmer

I dag ska vi prata askungefilmer här på bloggen! Jag såg Cinderella i fredags på bio och det var… tja. Okej? Antar jag. Bion fick mig i alla fall att fundera över de askungefilmtolkningar som jag har sett vilket ledde till detta inlägg. I dag ska jag ta upp fyra olika filmatiseringar av sagan och filosofera kring dem. Häng med! 🙂

Cinderella (1914): Detta kan mycket väl vara den första filmatiseringen av den berömda sagan. Filmen förutsätter (som ganska många tidiga stumfilmer) att man känner till historien den är byggd på. Vilket ju alla gör så det är lugnt. Man får aldrig någon direkt bakgrund till Askungens familjesituation utan kastas rakt in i hennes liv tillsammans med den onda styvmodern och styvsystrarna. Man kan tydligt märka att mycket i denna film influerat senare cinematiska tolkningar. Till exempel så träffar Askungen prinsen innan balen och han får upp ögonen för henne redan då. Något som ni kommer märka är en viktig del även i senare filmatiseringar.
Det jag tyckte var mest intressant med denna film var vikten som lades vid själva magin.

Det finns en tydlig kontrast mellan svart och vit magi. Askungens gudmor är klädd i vitt och i flera scener omges Askungen av vita, änglaliknande varelser. Styvsystrarna däremot beger sig till en häxa för att få sin framtid spådd. Häxan är ful med en typisk toppiga hatt, svarta kläder och omgiven av små demoner. Efter att styvsystrarna besökt häxan hemsöks de av dåligt samvete och förföljs av häxan och hennes underhuggare. Här dras en tydlig gräns mellan det goda och det onda. Askungen får magisk hjälp som en gåva för att hon är så god. Styvsystrarna söker på egen hand upp det ockulta vilket straffar sig. Tydlig moral där 😉 *Magic gömmer sina svartkonstböcker bakom ryggen*
Det är överhuvudet taget en väldigt moralisk film. Efter att Askungen olovandes gått på balen får hon samvetskval eftersom hon brytit mot sin styvmors regler. Seriöst, Askungen, live a little! 😛
Jag rekommenderar absolut denna film. Jag tycker att den var väldigt vacker, sagolik och underhållande. Effekterna är väldigt fint gjorda för sin tid och den har även lite smålustig humor. Sen är ju Mary Pickford som spelar Askungen väldigt söt också. 🙂

Cinderella (1950): Detta är Disneys tecknade version. Jag tyckte mycket om denna som liten. Jag älskade mössen och hur Askungens hus var som en hel värld för dem. Jag gillade hur de sprang genom gångarna i väggarna och sånt… Jag vet inte varför det var så fascinerande men det var det. Nu för tiden (när jag är gammal och vis) så tycker jag att den är lite långtråkig. Askungen är inte direkt någon intressant karaktär. Hon är bara oh, så snäll och sjunger och pratar med djur och sjunger och mesar sig och sjunger och…. har jag nämnt sjunger? Disneys tecknade version är okej. Den är söt och mössen är kul. Det är en bra barnfilm men håller inte riktigt för en vuxen tittare så som många andra Disneyfilmer faktiskt gör.

P.S okej, hon sjunger inte så mycket men det känns som hela tiden… D.S 😛

Ever after (1998): Detta är min absoluta favorittolkning av Askungen. Den har tagit sig många friheter med historien men följer ändå orginalberättelsen tillräckligt för att man ska få rätt sagostämning. Det finns ingen magi här och rollen av den magiska gudmodern har ersatts av en virrig Leonado Da Vinci. Hahaha! Dör! Och om inte det är anledning nog till att se denna film så är Askungen själv jättecool! Hon är ingen mes som låter sig trampas på utan hon är tuff, uppfinningsrik och står upp för sig själv så mycket som hon kan. Hon behöver sällan räddning utan räddar sig själv. Hennes romans med prinsen är inget ytligt som sker över en kväll utan filmen tillåter dem att verkligen lära känna varandra. Filmen ger också mer djup till styvsystrarna genom att göra den ena av dem mer sympatisk. Det är verkligen en underhållande och mysig film som har uppdaterat sagan på ett bra sätt utan att ändra för mycket. Se den! (Magic viskar: den finns på netflix!)

Cinderella (2015): Det var denna som jag såg i fredags och… ja, om man vill se den animerade filmen fast med människor och gillar platta karaktärer då kommer man gilla denna film. Om man har dålig smak så kommer man gilla den helt enkelt! Nej, nu skojar jag!
Jag tycker denna film var underhållande och snygg. Kläderna var underbara! (Man skulle kunna klassa denna film som klädporr! Seriöst, den böljande kjolscenen? Vad var det om?) Men för mig förstördes filmen av sina extremt ensidiga karaktärer. Askungen själv har ingen personlighet alls och är bara fylld av godhet vad som än händer. Hon känner aldrig någon äkta känsla. Hon blir ledsen vid några tillfällen men aldrig arg, bitter, svartsjuk eller något annat som vore helt förståeligt i hennes situation. Hon är liksom ingen riktig människa.
En ensidig Askunge tycker jag man kan komma undan med i stumfilmen och i den gamla tecknade filmen. Men i en modern spelfilm tycker jag inte att det går. I en film med riktiga skådisar och riktig dialog så kräver man mer som publik.

(Dock är det lite kul att se två skådisar från Downton Abbey på bioduken och den korta förfilmen med Frozenkaraktärerna var i princip bara den värd biopengarna) ^___^

Ja, så det var lite om askungenfilmer. 🙂 Om ni är nyfikna på folksagans ursprung och symbolik så kan ni gå in på min andra blogg och läsa om det HÄR.

Vad tycker ni om sagan om Askungen?

Gillar ni någon av filmerna som jag räknat upp?

Har ni någon annan favoritfilmatisering som jag har missat?

Advertisements

8 thoughts on “Mini: Askungefilmer

  1. Menar du, att du har sett även stumfilmen från 1914 om Askungen, Magic? Du måste vara en sann cineast! Jag måste erkänna, att den versionen av Askungen hade jag inte en aning om.

    Men just så bör/ska man gå till väga, om man vill göra anspråk på att åstadkomma en heltäckande analys av hur Askungemotivet gestaltats på film. Och faktum är att jag tycker att du har lyckats mycket väl med din uppgift, Magic.

    Du gör en mycket intressant komparativ analys av de fyra Askungefilmerna. Du hittar infallsvinklar som definitivt väcker läsarens intresse, inte minst för att du försöker sätta dig in i Askungens egen tankevärld och emotionalitet.

    Ja, jag skulle vilja påstå att du besitter den bland skådespelare och författare så eftertraktansvärda förmågan att leva dig in i den rollfigur – i detta fall Askungen – som du vill gestalta.

    Det är inte utan att mina tankar går tillbaka till Konstantin Stanislavskij och dennes syn på hur en skådespelare – eller för den delen en engagerande författare – ska “levandegöra” sin rollfigur. Här är för övrigt en bra artikel om Stanislavskij och hans synsätt: http://plays.about.com/od/actingessentials/a/The-Stanislavsky-Method.htm .

    Det är lätt att få intrycket, Magic, att du måste ha studerat denne Stanislavskij närmare. Ja, det skulle ju inte förvåna mig, om så är fallet. Fast jag tror nog att förklaringen snarare står att finna i ditt sätt att leva dig in i hur andra människor, levande, döda eller påhittade/animerade har det, hur de tänker, känner och så vidare.

    Du verkar vara en naturbegåvning i det avseendet. Full av emotionell intelligens och empati som du dessutom städse visar prov på även i andra sammanhang.

    Denna medfödda (?) talang hos dig, Magic, förklarar också hur du kan “dissekera” Askungens personlighet så väl.

    Här är ett exempel på vad jag menar. I den senaste Disneyfilmen om Askungen, den som hade premiär i fredags den 13 mars, slår du fast följande om Askungen, jag citerar: “Hon känner aldrig någon äkta känsla. Hon blir ledsen vid några tillfällen men aldrig arg, bitter, svartsjuk eller något annat som vore helt förståeligt i hennes situation. Hon är liksom ingen riktig människa.”

    Jag tycker att det som du skriver i de tre meningarna är snudd på genialt! Du förmedlar dels insiktsfull levnadsvisdom (som är ovanlig att ha hunnit inhämta och ta till sig när man är så ung som du de facto är), och dels är den här infallsvinkeln kreativt nyskapande på så vis, att den ju visar för oss läsare, hur viktigt det är med känslor i alla sorters mänskliga relationer.

    Tyvärr är emotioner satta på undantag i dagens materialistiska och på rationalitet fokuserade samhälle. Men här dyker du alltså upp som ett slags gubben i lådan och bryter en lans för synsättet, att utan känslor blir man – i detta fall Askungen – en tämligen fadd och intetsägande person(lighet). Det är likadant i verkliga livet.

    Detn sortens budskap man kan återfinna i stora och välrenommerade författares romaner. Så nog har du litterär talang, alltid, Magic! Och psykologisk blick och förståelse utöver det vanliga.

    Sanningen att säga får jag i din analys vibbar till filmen “Döda poeters sällskap”: http://sv.wikipedia.org/wiki/D%C3%B6da_poeters_s%C3%A4llskap (jag anar att du har sett den filmen).

    Du är nämligen inte rädd för att bryta ny mark (läs: hitta nya infallsvinklar på dina analyserande resonemang). Därmed blir du aldrig någon efterapande epigon, utan ditt modus vivendi är mer att våga vara kreativ på ditt alldeles eget fascinerande vis.

    Det är därför som både det som du skriver och du själv (som person) känns så fascinerande och fräscha – ja, rent av magiska..

    Någon Medelsvensson är du inte, Magic. Har aldrig varit. Kommer heller aldrig att bli! Fortsätt att våga gå din egen väg i ditt skrivande. Och i livet i övrigt också. Det ska sannerligen bli spännande att följa dig i din fortsatta utveckling. Jag tycker att redan under senaste halvåret har du utvecklats i ditt skrivande, såväl vad gäller din analytiska förmåga. Konstantin Stanislavskij skulle säkert ha varit jättenöjd med dig, ifall du hade levt på hans tid och varit hans elev.

    Kort sagt: Du kan bli något stort, om du fortsätter att utvecklas på detta vis (och så här snabbt). Jag är mycket imponerad!

    • Hej bbnewsab!
      Stort, stort tack! 😀 Din kommentar lyser upp min dag! 🙂
      Ja, jag har sett hela 1914-versionen av askungen. Jag är ju stumfilmsnörd ^^
      Tycker den är väldigt bra och kan rekommendera den varmt 🙂
      Vad intressant att läsa om Stanislavsky. Jag har faktiskt inte hört om honom förut men ska lugnt läsa på mer om honom.
      Han hade intressanta idéer.
      Ja, en karaktär så som askungen behöver fler känslor än att bara vara “snäll och god”. En karaktär blir inte mindre sympatisk för att den känner känslor så som ilska, bitterhet eller svartsjuka. Det är ju väldigt mänskligt. Sen om karaktären är sympatisk eller inte består i vilka känslor den väljer att handla efter. Därför gillar jag Ever After filmen bäst. Den askungen besitter många olika sidor och känns som en tredimensionell person.
      Döda poeters sällskap har jag läst om men faktiskt inte sett. Min kompis sa att den var mycket sorglig och det kanske är därför jag inte sett den he, he ^_^;; Men ska faktiskt ta och kolla upp den 🙂
      Tack igen för alla fina ord! 🙂

  2. Ja, Magic, jag rekommenderar dig att se filmen “Döda poeters sällskap”, framför allt för att jag tycker det finns vissa likheter mellan dig och läraren John Keating (i filmen).

    Han ger sina elever ovanligt stor frihet att gå sina egna vägar till kunskap. Inte oväntat blir han snabbt omtyckt av eleverna, och han lyckas både entusiasmera och inspirera dem med sin Fånga dagen i flykten-filosofi, alltså det som vi brukar kalla för Carpe Diem-mentalitet/attityd.

    Läraren John Keating lär helt enkelt sina elever att våga tro på sig själva och att våga gå sin egen väg genom livet, allt för att de ska slippa bli typiska Medelsvenssons och tänka typiska “endimensionella” Medelsvensson-tankar (typ att villa, vovve, Volvo är vad som är livets högsta mening) med mera.

    Ett annat av lärarens budskap till eleverna är att poesi är ett utomordentligt sätt eller redskap att se/uppleva skönheten i tillvaron. Dessutom är poesi ofta något som förmedlar värdefulla insikter i vad som kan tänkas vara meningen med livet, eskatologiska frågeställningar etc.

    Jag tycker att det närmast är positiva budskap till “mänskligheten” som läraren Keating förmedlar. Det sorgliga (i filmen) ligger snarast i att sådana lärare/personer ofta blir motarbetade, nonchalerade och ignorerade av “etablissemanget” och stämplade som avvikare, misstänkliggjorda och så vidare.

    Vill minnas att filmen erhöll minst en Oscar-utmärkelse/statyett.

    Inte ska en sann cineast som du, Magic, avstå från att se en sådan film. 🙂

  3. När du framöver återkommer med nya analyser av sagofigurer och sagogenrer, Magic, kan det vara bra att känna till olika analys- och tolkningsmallar/modeller, som man kan använda sig av. Jag har tidigare tipsat dig om CG Jung och hans arketyper, vilka lite förenklat kan liknas vid sådana gestalter som brukar husera i våra drömmar. Figurer som kan vara allt från monsterliknande, fula och elaka till änglalika, vackra och goda. (Förresten: Gissa till vilken av dessa båda huvudkategorier du själv tillhör, Magic. Du får max två försök på dig att gissa. 🙂 )

    Sagornas persongalleri står faktiskt ganska nära våra drömmars. Det insåg redan CG Jung.

    En annan bra analysmodell som jag vill tipsa dig om är den som på engelska kallas för The Seven Basic Plots (på svenska ungefär = De sju grundläggande intrigerna/handlingarna i sagolitteratur och annan skönlitteratur). Här kan du stifta närmare bekantskap med den analysmodellen: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Seven_Basic_Plots .

    Ett av de sju “typiska” teman som ingår i denna analysmodell kallas för Rags to Riches (på svenska ungefär = Från lump och slitna kläder till aktat rikemansliv). Den litterära kategorins tema beskrivs så här: The poor protagonist acquires things such as power, wealth, and a mate, before losing it all and gaining it back upon growing as a person. Dvs: Den fattiga och hunsade huvudpersonen erhåller plötsligt rikedomar, makt, högt anseende och en matchande fästman/fästmö bara för att lite senare bli av med allt detta och tvingas återgå till sitt sedvanliga trista, smutsiga och fattiga leverne. Men efter sju sorger och åtta bedrövelser får huvudpersonen chansen att ånyo lämna sitt trista, fattiga liv för att ånyo göra entré och succé i societeten, varvid det denna gång är för alltid, dvs “Slutet gott, allting gott”.

    Det är ingalunda enbart Askungen som detta tema passar in på. Föräldralöse Pip i Charles Dickens “Lysande utsikter” är ett annat bra exempel. För att inte tala om David i Charles Dickens’ smått självbiografiska roman “David Copperfield”. I den artikel om de sju grundintrigerna, som jag har länkat till här ovan, föreslås även Aladdin (nej, Magic, inte chokladförpackningen… 🙂 ) och Jane Eyre som bra exempel på Rag to Riches-temat. (Låt mig gissa, Magic: Jag gissar att du har läst de böcker, i vilka de här uppräknade litterära figurerna hör hemma. Gissade jag rätt? Tror nästan det. 🙂 )

    Hur som helst: Poängen med den här sortens analysmodell, som jag nu tipsar dig om, är förstås att med deras hjälp går det att åstadkomma inte bara deskriptiva (beskrivande) utan även komparativa (jämförande) litteratur- och/eller rollfigursanalyser.

    Jag tror, med tanke på din ovanligt stora beläsenhet, att denna litterära (komparativa analys)nisch skulle kunna vara något för dig att sätta tänderna i, Magic. Det är förvisso inte vem som helst som klarar av att utföra den sortens jämförande granskningar. Men det skulle du göra! Det är jag helt övertygad om.

    Du har nämligen i din Askungen-analys här ovan visat, att du med din emotionella och empatiska begåvning (samt beläsenhet, förstås) kan åstadkomma just den sortens intressanta, spännande och mångfasetterade jämförelser som en sådan här litterär analysmodell öppnar upp för. Jfr med dina egna komparativa analyser i bloggartikeln här ovan, dels mellan olika “sagovarianter” av Askungen-temat samt dels mellan sagans Askungen och fyra olika filmer som ger var sin version av samma Askungen-tema.

    Eller annorlunda formulerat: Den här sortens analysmodeller “kräver” mycket av sina användare. Men jag vågar påstå, att du matchar denna “kravprofil” med råge, Magic!

    Så var ingalunda rädd att pröva dina vingar framöver. Du kommer inte att, likt en gång Ikaros, störta ned till marken. I stället kommer du att nå nya höjder som lektör och recensent av såväl böcker som filmer. 🙂

  4. Har du hört talas om religionshistorikern Joseph Campbell, Magic? Han studerade snart sagt alla världens religioner och liknade många av dem vid hjälteepos, hjältelegender, hjältesagor eller dylikt.

    Här är en bra länk till hans bokserie om hur gudar kan se ut, vilka egenskaper de äger osv: http://www.goodreads.com/series/40672-the-masks-of-god

    Joseph Campbell lade grunden för en forskningsdisciplin som ibland kallas för jämförande religiös mytologi (Comparative Religious Mythology), i vilken man söker efter likheter mellan religionernas olika gudomar.

    Allt detta har bland annat resulterat i spännande forskning om så kallade gudssöner (på engelska God-men). varav alltså kristendomens Jesus är blott en i raden. Andra gudssöner är Horus (antikens Egypten), Osiris och Dionysos (antikens Grekland), Mithra (antikens Persien) och Krishna, antikens Indien – för att nämna några av de mest kända.

    Samtliga dessa “gudomligheter” uppvisar levnadsbeskrivningar som påminner väldigt starkt om varandra. Det kan handla om att vara född av en jungfru (och med en “riktig” gud som fader), att vara född ca 25 december (runt vintersolståndet), att ha med solens återkomst att göra, att ha dödats (inte sällan genom korsfästelse), att ha återuppstått till nytt liv (dvs ha lämnat dödsriket efter ett antal dygn, inte sällan tre dygn) etc.

    Här finns bra förslag förslag på böcker i just detta ämne: http://www.religioustolerance.org/chr_jcpa7.htm .

    Men nu tillbaka till Joseph Campbell. Han noterade att dessa gudssöner inte bara var lika varandra inbördes utan att de också starkt påm,inde om hjältarna i allehanda epos, sagor och legender världen över.

    Med andra ord: Även hjältarna tycks dela levnadsöden med de här gudssönerna.

    Detta gav Joseph Campbell en aha-upplevelse och fick honom att konstruera ett slags litterär mall som beskriver religionernas gudssöner och eposens/sagornas/legendernas hjältar alltifrån deras konception/tillblivelse och sedan vidare genom deras ganska speciella – men samtidigt ganska (för att inte säga mycket) likartade – livsfaser/levnadsfaser, vilka inte sällan slutar i ond bråd död. Fast det tar som regel inte slut där, utan såväl hjältar som gudssöner står under gudarnas beskydd, innebärande att de besegrar Döden och kan lämna dödsriket för att åter bli levande, och i bästa fall förlänas och föräras de därefter odödlighet (dvs gudastatus).

    Den mall som Joseph Campbell konstruerade kallade han för “A Hero’s Journey”, och den omfattar 17 olika utvecklingssteg, varav alltså de allra flesta är gemensamma för inte sällan samtliga litterära hjältars och gudssöners livsöden. (I vart fall är inget av de 17 stegen/stadierna unikt för en enda hjälte eller gudsson; inte ens för Jesus Kristus, alltså; han är snarast att se som blott en i mängden).

    Om dessa 17 steg kan du läsa mer om här, Magic: https://davidrjolly.wordpress.com/2013/05/23/joseph-campbells-17-stages-of-the-heros-journey/ .

    Klicka gärna på den bild som hör till artikeln, så kan du se de 17 stadierna beskrivna även grafiskt.

    Själva den grafiska representationen av de 17 stadierna i en hjältes eller gudssons liv och leverne kan också beskådas här: https://davidrjolly.files.wordpress.com/2013/05/monomyth.jpg .

    Hoppas att du ska finna även detta som jag skriver här i denna kommentar intressant, Magic!

    • Åh, vad spännande. Har läst tidigare om likheter mellan mytologien och religioner olika karaktärer och teman. Men Joseph Campbell var en ny bekantskap. Ska kolla upp honom mer 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s