The Blob från 1958

Jag älskar gamla, lama skräckfilmer. Särskilt från 50-talet. De har bara sån enorm mysfaktor och är ofta så-dåliga-att-de-är-hysteriskt-roliga. Den första jag såg, för sisådär tio år sen nu, var The Blob från 1958 *sentimental änglakör*. Tänkte prata lite om den i detta inlägg. Häng på!

The Blob börjar med att två tonåringar bevittnar ett meteoritfall på väldigt nära håll. De bestämmer sig för att försöka hitta den. Men en gammal gubbe hinner fram före dem. Han slår på meteoriten som då öppnas som ett ägg. Ur den kommer en geléliknande klump som attackerar gubben och fastnar på hans arm! Ungdomarna hittar gubben och tar med honom till doktorn. Det blir snabbt tydligt att det som sakta men säkert växer på gubbens arm är livsfarligt och snart är hela staden i fara!

Plocka aldrig upp en stor slemmig klump ni hittar i naturen. Det är filmens budskap! 😉

I det gröna stycket blir det spoilers!

The Blob är fylld av roliga och lama scener. Mina favoritscener är i början när gubben med bloben på armen kommer till doktorn. För doktorn är så himla inkompetent!
Hans sätt att hantera situationen är att se bekymrad ut, lägga en filt över gubbens arm, bläddra i nån bok, titta under filten och lägga tillbaka den igen alltmedan bloben bara växer sig större och större. Om jag någon gång råkar ut för en köttätande jellybean så vet jag vilken fiktiv doktor jag INTE ska gå till. När han väl bestämmer sig för att gå till handling så har bloben redan slukat sitt första offer. Suck. 😛 Sjuksköterskan som jobbar för doktorn är inte mycket att ha till stöd i en krisituation heller… Hon hade lätt kunnat springa ifrån bloben med tanke på hur långsam den är. Istället står hon snällt kvar, skriker och faller över den.
I slutet av filmen (efter att de har försökt skjuta på bloben med pistol… Amatörer!!!) så kommer de på den coola idén att frysa ned Bloben och dumpa av den i arktis. Denna film måste vara den sanna anledningen till att alla miljöforskare oroar sig så för att isarna ska smälta 😉 Okej, okej skojar bara…. ^^;

Bloben är redo att gå på bio, avnjuta en film och knapra i sig en massa människor som snacks. 😉 Lägg även märket till smygreklamen för Bela Lugosi ^^

The Blob är definitivt gjord med en stor gnutta humor. Det behöver man bara lyssna på inledningslåten för att fatta. (Den är btw väldigt skojig och med stor ”fastna i huvudet”-risk.) Men trots att The Blob innehåller en hel del skämt så skrattar man som tittare oftast åt filmen och inte med den.

Huvudpersonen i ”The Blob” spelas av Steve McQueen. Tydligen var manusförfattarna väldigt lata för de orkade inte hitta på ett nytt namn åt sin hjälte utan han fick helt enkelt heta Steve. Steves namn är för övrigt totalt överanvänt. Jag har aldrig hört någon bli kallad för sitt förnamn såååå ofta. Faktum är att ”The Blob” lätt skulle kunna bli ett drinking game. Ta en klunk varje gång:

1. någon säger ”Steve”
2. Varje gång huvudpersonerna kallas för ”kids” trots att de ser ut att vara typ 30 år.
3. Varje gång ”kidsen” beter sig allmänt tonårsklichéigt.
4. Varje gång doktorn beter sig allmänt inkompetent.
5. Vare gång hjältinnan nojar över hunden de hittar i början
6. Och så vidare i all oändlighet….

Jag rekommenderar dock ingen att faktiskt leka ett sådant drinking game…. Skulle kunna bli farligt för hälsan… ^^

Trailern ovan.

Avslutningsvis så vill jag säga att jag faktiskt rekommenderar denna film. Den är väldigt underhållande just eftersom den är så pinsamt lam. Den har stark retrocharm och är mysig helt enkelt. Jag har sett den två gånger och hade kul varje gång. Om ni ska ha en ”Bad movie night” så rekommenderas The Blob skarpt.

Har nån av er sett / vill se the Blob? 🙂

*Något stort geléliknande kryper upp bakom Magic! ”OMG! Bloben är efter mig! Baserat på farten den rör sig i så kommer det nog bara ta en dygn innan den når fram till mig! Panik! Mitt enda alternativ är att kasta mig skrikande rakt över bloben! Gahhhaaa!”*

Advertisements

6 thoughts on “The Blob från 1958

  1. Det här var en ovanligt intressant “filmrecension” på flera sätt, Magic!

    Dels för att denna geléaktiga, amöbaliknande utomjordiska varelse som Blobben är kan sägas utgöra ett slags spekulativt hopkok av olika idéer om hur utomjordiskt liv faktiskt skulle kunna se ut.

    Men dels också för att du blir alltmer professionell i ditt sätt att recensera, Magic. En duktig recensent bör nämligen kunna INTE BARA redogöra för filmens handling UTAN ÄVEN vara i stånd att avge ett trovärdigt utlåtande om hur pass trovärdigt detta budskap presenteras.

    Båda dessa kriterier på vad som konstituerar en bra och läsvärd recension uppfyller du.

    Icke desto mindre tror jag att det dessutom vore bra, ifall filmrecensenten därutöver kompletterade sin text med lite egna funderingar – hämtade ur hens egen fatabur i hjärnan – vad gäller vilka konsekvenser filmens budskap kan tänkas få, ifall handlingen skulle komma att bli verklighet en dag.

    Så för min egen del önskar jag, att du i kommande recensioner lade dig vinn vid att också garnera dem ytterligare lite egna tankar och funderingar, inte minst i form av en “konsekvensanalys” av filmens budskap. Alltså än mer fokus på filmens budskap samt vilka följdverkningar som kan tänkas bli resultatet, om filmens handling och/eller budskap en dag skulle komma att besannas.

    Jag VET att du besitter sådan kompetens, Magic. Med din självreflekterande personlighetsläggning och dina breda kunskaper (inklusive höga allmänbildningsnivå) har du såväl förmåga som förutsättningar att tänka den sortens djupsinniga tankar, vilka, om de förs på pränt av dig, defintivt skulle öka dina recensioners spänningsinnehåll och berika dina läsares läsupplevelser ännu ett snäpp.

    Det är så att säga aldrig fel att sikta mot stjärnorna, även om man kanske bara når trädopparna. Eller som Verner von Heidenstam en gång skrev: “Det är skönare lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna en båge” Så, Magic, var inte rädd att våga spänna din litterära pilbåge ännu lite mer än vad du hittills har djärvts göra. Du har kapaciteten/förmåga. så jag rekommenderar dig att träna på detta, ity att övning ger färdighet.

    Bara som ett exempel för att du ska förstå hur jag tänker och menar: I just denna filmrecension skulle du ha kunnat lyfta fram funderingar om vi på planeten jorden verkligen ska försöka locka till oss utomjordiska intelligenser eller om vi ska så att säga ligga lågt och vara försiktiga därmed. Du skulle sälunda i dina konsekvensanalytiska funderingar ha kunnat utgå från exempelvis de tankar som Stephen Hawking framför om utomjordiska intellegenser och civlisationer se http://news.bbc.co.uk/2/hi/8642558.stm .

    Eller tänk dig, Magic, vilka konsekvenserna blev för urbefölkningarna på den amerikanska kontinenten när Columbus (åter)upptäckte Amerika i slutet av 1400-talet.

    För att sammanfatta mitt eget budskap till dig: Ju mer konsekvensanalys man tillför en recensionsartikel, desto fler tankar kommer denna artikel att väcka hos läsarna. Jag själv resonerar som så här: Det är en av recensionens viktigaste målsättningar att äga förmågan att väcka (nya) tankar och (filosofiska) funderingar samt initiera existentiella och eskatologiska frågeställningar (på temat Vadan och Varthän; eskatologi = läran om de yttersta tingen, dvs vad som är meningen med våra liv inklusive frågan om huruvida livet fortsätter efter den fysiska kroppens död).

    På tal om hur utomjordiskt liv kan se ut, så vill jag rekommendera denna artikel: http://www.smithsonianmag.com/science-nature/what-will-extraterrestrial-life-look-180950029/?no-ist . Till den artikeln hör åtta fantasibefrämjande teckningar på hur extraterrestriellt liv kan tänkas se ut. Blobben i den film från 1958, som du just har recenserat,tycker jag påminner en del om bild nr 1 = The Beachroller = ungefär: Strandkryparen.

    En rolig iakttagelse från din filmtrailer, Magic, är att i det klippet förekommer just orden “Steve” och “kids” – precis som du framhåller i din punkt 1 och punkt 3 i textstycket ovanför videoklippet. Jag tycker att sådana iakttagelser, som du just har redovisat i din bloggartikel, bidrar till dina artiklars charm (något som i sin tur återspeglar din egen charmighet). Precis som dina humoristiska twists gör.

    Men som sagt: Beroende på vilka åldersmålgruppar du riktar in dig på, bör du se till att välja en lämplig mix av konsekvensanalyser och humoristiska infallsvinklar. Ju yngre målgrupp, desto mer av humoristiska “knorrar”. Och ju äldre målgrupper, desto mer av “konsekvensanalys”. Ingenting hindrar förstås att du bjuder på både-och, kanske med relationen 50/50. Relationerna 90/10 eller 10/90 bör undvikas, ifall målsättningen är att nå både unga och vuxna läsare.

    Det är vad jag anser, Magic. Se mina åsikter här ovan som tips och/eller råd till dig. Mitt betyg, utdelat i denna kommentars inledning (att “du blir alltmer professionell i ditt sätt att recensera”) gäller förstås fortfarande. Men jag ser alltså gärna, att du utnyttjar din talang fullt ut och allt mer börjar sikta mot stjärnorna samt inte (längre) räds att våga spänna din litterära bågsträng optimalt.

    Jag tror på dig, Magic Din och min bekantskap löper nu på för femte året, så jag känner dig rätt väl vid det här laget, fastän vi aldrig har träffats IRL.

    Åsedås, Magic ToppenTjej!

    • Hej!
      Tack så jättemycket för alla dina fina ord och råd. Jag uppskattar verkligen att du tar dig tid att fundera så mycket över det jag skriver och engagerar dig så i mig. 🙂
      I just fallet med denna recension så håller jag dock inte med dig. Delvis har du rätt, när man analyserar ett verk så är det viktigt att fundera över situationens konsekvenser och budskap. Budskapet är ju en viktig del av ett verk och kan få det att antingen bära eller brista. Ett bra verk uppmuntrar till den typen av funderingar som du tar upp i din kommentar.
      Men The Blob är inget bra verk. Den gjordes inte med någon djup tanke bakom sig. Därför känner jag inte heller att den förtjänar ett seriöst inlägg.
      Jag gillar b-filmer för att de är så dåliga att man kan skratta åt dem. Men när jag vill filosofera över livet så väljer jag mer välgjorda filmer / böcker som tar upp allvarligare ämnen på ett seriöst sätt. The Blob är bara fluff. Underbart roligt fluff, men ändå bara fluff. 🙂
      Jag kände därför att en lättsam, oseriös recension passade bäst. 🙂 Jag känner att vidare funderingar över utomjordingar bara hade gjort inlägget ofokuserat och rörigt. Därför sparar jag sådant till andra inlägg.

      Men tack igen för din fina kommentar! Till skillnad från The Blob så är den fantasieggande, tankeväckande och intressant. Jag kommer absolut skriva mer om de funderingar som du tar upp i andra inlägg. 🙂

  2. Klart att jag engagerar mig i dig, Magic. Jag ser dig som en rådiamant, vilken med lite fasettslipningar och allmän putsning här och var har mycket goda förutsättningar att skina, glittra och glimra på den litterära och litteraturhistoriska – och dito på den cineastiska och filmhistoriska – himlapällen.

    Eller annorlunda formulerat: Det finns massa talang hos dig. Ovanligt mycket talang.

    Men litterär talang behöver också tämjas och tyglas. Det är framför allt därför som jag råder dig att använda dig av något slags väletablerad litterär analysmodell, när du ska till att recensera ett verk (med tillräcklig så kallad verkshöjd). Eller snarare att du ska kunna välja mellan flera olika litterära analysmodeller, allt beroende på syftet och ändamålet med din artikel.

    Naturligtvis har du rätt i, att just filmen “The Blob” är så enkelspårig och förutsägbar i sin handling/intrig, att det gott kan räcka med att du presenterar filmen som vad den de facto är: en usel B-film som innehållsmässigt är så pass dålig, att den just därigenom blir rolig att titta på.

    Jag förstår hur du tänkte, och jag håller med dig, att då kan man förvisso resonera (som du gör). Icke desto mindre: Vad jag ville fästa din uppmärksamhet på i min förra kommentar är framför allt följande två saker:

    1) Det är aldrig fel att använda sig av och hålla sig till något slags etablerad analysmodell, när man recenserar. Med tanke på din intresseinriktning, Magic, skulla jag kunna tänka mig, att en jungianskt inspirerad analysmodell (alltså en analysmodell grundad på CG Jungs tankar om vårt icke-medvetna med dess olika arketyper etc) skulle passa dig som hand i handske därvidlag.

    2) Omständighet nr 2 som jag vill lyfta fram är min prognos över hur din egen personliga utveckling kommer att se ut framöver. Jag prognostiserar (se även min första kommentar här ovanför i kommentarsfältet), att du stadigt rör dig bort från ett tämligen ensidigt och starkt känslomässigt “högerhjärnhalvigt” sätt att se på din omvärld och i stället verkar vara på väg att också låta det “vänsterhjärnhalviga” mer intellektuella och analyserande sättet att se på verkligheten erhålla större utrymme för dig och dina privata världsbilder.

    En förklaring synes här vara på sin plats. Hjärnan har två sätt att hantera vår omvärld på. Det utvecklingsmässigt (evolutionärt) äldsta av dem är InformationsBearbetningsSystem nr 1 (= IBS 1). Detta system kan liknas vid barnets magiska och (pseudo)religiösa tolkningar av det som sker i omvärlden. IBS 1 bygger alltså i hög grad, och i första hand, på intuitivt, associativt, icke-kausalt, icke-logiskt och icke-verbalt emotionellt färgat bildtänkande.

    I takt med att barnet växer upp och lär sig ett språk att applicera sin tankevärld på tillägnar det sig undan för undan så kallat vuxentänkande. Det informationsbearbetningssystem som då mognar/växer fram kan lämpligen kallas för IBS 2.

    IBS 2 är inte enbart en uppdatering av IBS 1. Snarare ska IBS 2 ses som ett komplement till IBS 1.

    Vad IBS 2 tillför är logiskt, kausalt, analytiskt/analyserande och ifrågasättande tänkande. Dvs individens subjektiva sanning (grundad på att det som känns bra för individen också är den sanna och riktiga tolkningen) ersätts av allt mer objektiva sanningar, grundade på mer logik än känslor/emotioner.

    Dvs vi människor utvecklas från att leva med synsättet “Jag har min sanning och du din, och det är inget konstigt med det” till synsättet “Om det ska kallas för objektiv sanning, måste vi två – ja, vi alla – ha samma förklaringar till ett visst fenomen”.

    Vad jag prognostiserar, Magic, är att du sedan en tid tillbaka är på väg att öppna dig även för IBS 2-tänkande. Kort sagt: Du har allt mer börjat inse, att det finns två typer av sanningar: dels den subjektiva varianten (som i regel bygger på emotioner/känslor och önsketänkande, wishful thinking), dels en annan form av sanning, den objektiva varianten, som bygger på empirisk erfarenhet och sådana kunskaper som hänger samman rent logiskt och som följaktligen har inhämtats via vetenskapliga studier och experiment.

    Jag påstår INTE, att du kommer att överge ditt IBS 1-tänkande (det kan nog ingen göra, om de nu skulle vilja det, eftersom dess inflytande hör hemma i hjärnans icke-medvetna sätt att tänka och följaktligen är svårt att styra, eftersom man saknar kontroll däröver). Däremot hävdar jag, att du är i färd med att röra dig i riktning mot ökad andel IBS 2-tänkande.

    Hur mycket du kommer att närma dig IBS 2-tänkandet återstår arr se. Jag för min del tror, att du inte kommer att göra halt än på ett tag i din förflyttning bort från “renodlat” IBS 1-tänkande grundat på magkänsla (gut feeling), intuition och dylikt.

    Nog därom. Nu över till något helt annat. Du tar upp en ytterligare en intressant sak i din kommentar, Magic. Något som påminner om Sveriges radios (SR:s) direktiv om opartiskhet och saklighet.

    SR-ledningen tolkar dessa båda krav så här: Varje enskilt radioprogram måste inte vara neutralt innehållsmässigt sett utan kan vara mer eller mindre partiskt (favorisera en viss ideologi, ståndpunkt eller åsikt). Däremot måste över tid alla (lagliga och lagstadgade) synpunkter få komma till tal i radion Men alltså inte nödvändigtvis i varje enskilt radioprogram.

    Jag uppfattar det du skriver i din kommentar som att du resonerar på i stort sett samma vis som SR gör, Magic. Dvs du anser, att inte alla dina enskilda/olika bloggartiklar måste innehålla konsekvensanalyser och andra på IBS 2-tänkande byggande analysmetoder. Det räcker med att recensioner av böcker och filmer, vilka enligt dig innehåller tillräckligt med “kritisk massa” av filosofiskt och eskatologiskt slag, blir konsekvensanalyserade av dig. Böcker och filmer, som inte når upp till denna “kritiska massa” av intellektuella och filosofiska funderingar/budskap, kan följaktligen recenseras av dig på ett mer eller mindre lustfyllt och humoristiskt sätt.

    Absolut, Magic. Jag håller med dig. Det viktiga är naturligtvis att åtminstone en del av dina recensioner innehåller konsekvensanalyser. Alla måste förstås inte göra det. Man kan definitivt, precis som du vill, se din blogg som en helhet. Jfr med SR:s syn på hur man uppfyller sina opartiskhet- och saklighetskrav.

    För säkerhets skull: Jag tycker inte alls att det var mindre lämpligt/opassande av dig att publicera en så pass lättviktig – jag vill inte att du ska kalla den för “oseriös”, Magic, ty det är den INTE! – recension som den du låtit göra av filmen “The Blog”. Jag ville blott fästa din uppmärksamhet på att konsekvensanalyser (och andra mer vetenskapligt grundade analysformer) också är värda att ta i beaktande, när man recenserar.

    Att döma av hur du avslutar din egen kommentar här ovanför, så verkar du och jag vara överens om det som jag föreslår i textstycket ovanför detta. Och jag hoppas, att du själv ska kunna gå med på att din recension ingalunda är “oseriös”. “Lättsam”, ja. “Oseriös”, nej.

    Åsedås, Magic PADSO! 🙂

    • Hej Bbnews!
      Åh, tack så mycket! 😀
      Du har rätt i att analysmodeller är intressanta och jag ska fundera mer på det. Sånt är ju väldigt användbart.
      Vad spännande med IBS 1 och 2. Väldigt spännande! Ja, vem vet? kanske kommer jag balansera mer och mer mellan de bägge 🙂

  3. Jag tycker att enbart det faktum, att du valde att starta denna blogg förra året, ger en tydlig indikation om att du numera gärna vill garnera åtminstone en del av dina bloggartiklar med psykologiskt, filosofiskt och existentiellt innehåll.

    Och den sortens tankar kräver att man anlitar (också och kanske framför allt) sin hjärnas IBS 2-system.

    IBS 1-systemet är ju i huvudsak specialiserat på emotioner och känslor.

    Eller, om man så vill: IBS 1 tänker i bilder/symboler. IBS 2 tänker i ord och meningar. Tillsammans kompletterar de varandra.

    Förresten, vet du skillnaden mellan emotioner och känslor, Magic?

    Emotioner är kopplade till icke-medvetna reflexer och likaledes “blixtsnabba” icke-medvetna hormonförändringar . Typ fruktan, som leder till ökad adrenalininsöndring i blodet, vilket i sin tur leder till högre puls, ytligare andning, muntorrhet, ökad aktivitetsnivå (= kroppen gör sig redo att fly, att spela död, att göra sig osynlig eller att göra motstånd, slå tillbaka, mot den hotfulla angriparen).

    Man kan säga att emotioner är detsamma som våra baskänslor. Följaktligen hör också känslor som hat, aggressivitet, förälskelse och kärlek hit, dvs även dessa emotioner styrs i hög grad av insöndring av olika hormoner i blodet, allt ombesörjt på reflexmässig väg (så du behöver inte tänka, typ, att nu ska jag bannemej bli arg, utan det blir du ändå).

    Om emotioner (på engelska emotions) således kan sägas vara basala/primära känslor, är den andra sortens (påbyggnads)känslor (på engelska feelings) lite mer sofistikerade och mindre basala/primitiva än (grund)emotionerna är. I princip kan man likna (påbyggnads)känslor vid en sorts biprodukter/bieffekter av (grund)emotionerna.

    (Påbyggnads)känslorna innehåller sålunda även en rent kognitiv komponent och är delvis inlärda (till skillnad från emotionerna som är medfödda).

    Ett par bra exempel på (påbyggnads)känsla (= feeling) är svartsjuka eller missunnsamhet.

    Man skulle också kunna säga som så, att förälskelse är en emotion, medan kärlek är en (påbyggnads)känsla. Dvs förälskelsen inträffar “blixtsnabbt”. Kärleken växer fram pö om pö.

    Ja, detta var förstås en OT-utvikning från ämnet, Magic, men jag hoppas att du inte tar illa upp för det.

    PS Kom just på en metafor/liknelse till. Man skulle kunna säga, att jag älskar att kommentera det som du skriver i dina bloggar. (Det kan väl näppeligen ha undgått någon att så är fallet.) Men att detta då inte är någon reflexmässig (grund)emotion hos mig utan det handlar mest om ett (påbyggnads)känslorelaterat beteende, som jag lagt mig till med. DS

    PPS Längtar redan efter nästa bloggartikel som du ska publicera här i Cabinetet, Magic. Men för allt i världen. Inte stressa fram någon ny bloggartikel nu. Du bör/ska tänka på arbetet i första hand. Bloggandet är mer att betrakta som en hobby du har. En övning i att sammanfatta dina egna reaktoner, känslor och tankar och sedan sätta dem på pränt, gärna också för att få dem kommenterade av utomstående, så att man därigenom kan öka sin självkännedom.

    Jag hoppas verkligen att fler än jag ska våga skriva en kommentar eller två här i Cabinetet. Ibland får jag en känsla av att jag kanske “skrämmer” bort andra kommentatorer med mina långa kommentarer. Men bara för att jag skriver långt och mycket, måste ju inte alla andra också göra det. Eller hur, Magic? Ibland kan en mening säga mer än tio sådana. DS

    • Hej bbnews!
      Åh, mycket intressant. Kände inte till den skillnaden. Spännande!
      Jag tycker det är så roligt att du gillar att kommentera här o ser fram emot nya inlägg! Jag längtar alltid efter att läsa dina kommentarer!
      Stort tack för allt! 🙂

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s