Lord of the Flies av William Golding

Idag ska vi ta en titt på den nobelpristagande klassikern Lord of the Flies av William Golding från 1954. (hela detta inlägg kommer innehålla spoilers)

Boken handlar om en grupp pojkar mellan 6-12 år som efter en olycka blir ensamma på en ö.
Boken utforskar hur en civilisation byggs upp och förfaller och spelet mellan människor. Författaren utgår från att människan har två motstridiga sidor. Å ena sidan vill vi leva harmoniskt efter ordnade regler, hjälpa varandra och följa god moral. Å andra sidan så är vi själviska och benägna till våld. Dessa polariserande krafter uttrycks i kontrasten mellan civilisation och primitivitet. Pojkarna på ön börjar med att försöka bygga upp sin egen civilisation men deras ociviliserade sidor tar över tills full anarki råder.

Det är en väldigt obehaglig bok. Den har många riktigt otäcka scener. Samtidigt måste jag säga att hela upplägget på boken kändes så krystat att jag ofta inte tog den på allvar medan jag läste.
Låt mig förklara: William Golding skrev Lord of the Flies som en motreaktion till en annan bok, the Coral Island av R.M. Ballantyne. I Coral Island strandas ett gäng unga pojkar på en ö och kämpar för sin överlevnad. Deras fiende är naturen. William Golding tyckte detta kändes orealistiskt och ville skriva en bok som visade att den värsta fienden för isolerade människor inte finns i naturen utan i det mänskliga sinnet. Problemet är bara att Golding har gått från en extrem till en annan vilket gör Lord of the Flies precis lika orealistisk som Coral Island. Sanningen ligger förmodligen mellan dessa två böcker. Människor isolerade på en ö skulle få kämpa både med det inre och det yttre.
I Lord of the Flies är överlevnad knappt ett problem. Ön är fylld av frukter barnen kan äta och klimatet gör det lätt att bo i enkla hyddor. Barnen är lite osäkra på att jaga först men snart är de proffsiga jägare. (Hade inte jag klarat av som 12 åring…) Inget barn har problem med skador eller blir sjukt eller så. Det berättas att pojkarna kom till ön genom en flygolycka. Det är konstigt att inget barn är fysiskt skadat efter det. Det är också konstigt att barnen inte är psykist traumatiserade av upplevelsen. Inget barn mår dåligt av att de (förmodligen) har bevittnat när de vuxna (som måste ha fört dem till ön) dog. Inget barn är i panik eller rädsla för att de är strandade på ön. Det nämns i en rad att de yngsta barnen saknar sina mammor ibland om nätterna. Det är allt. I början av boken lever pojkarna istället i någon slags oskyldig paradis tillvaro. Äter frukt och badar och njuter. Det är först när pojkarna börjar bygga upp ett eget samhälle med en ledare och lagar som intrigerna börjar. Då mycket på grund av maktkamper tills deras samhälle slutligen bryts ner helt.

Lord of the Flies är en allegori. Det betyder att alla karaktärer och händelser är symboler och metaforer. Till exempel så står karaktärerna för olika sorter av mänskligt beteende.
Jack symboliserar maktgirighet och Roger våldsamhet. Huvudpersonen Ralph står för ordning och regler men är ändå en rätt osympatisk person. Vilket antyder att bara för att man förespråkar regler och ordning så är man för den skull inte en perfekt människa. Positivare mänskliga sidor kan hittas i Piggy som står för vetenskap och förnuft.
Sen finns det mängder av karaktärer som aldrig får namn som flyter ihop lite till en anonym massa. De symboliserar offer för grupptryck. De som följer den som verkar starkast utan att ifrågasätta.
Men jag anser att ”Lord of the Flies” inte fungerar som en allorgi eftersom en allegori måste fungera på två nivåer: Dels på ett symboliskt plan men också på ett ytligt, realistiskt plan. Det sistnämnda planet tycker jag inte att ”Lord of the flies” lyckas med. Just eftersom många av barnen är så små och allt annat jag nämnt ovan.

Detta är bara min synvinkel på boken. Jag vet att jag är i minoritet med mina negativa åsikter… Detta är ju rent allmänt en väldigt uppskattad bok. Så kommentara gärna. Vore intressant att få höra olika synvinklar. 🙂 Detta är ju en bok som kan tolkas och uppfattas på extremt många olika sätt.

Har ni läst Lord of the Flies?

Vad tyckte ni?

Advertisements

14 thoughts on “Lord of the Flies av William Golding

  1. Håller med dig till viss del. Jag gillar denna bok (trots att det var ett antal år sen jag läste den, runt tio år sen närmare bestämt…) men jag kommer nog ändå ihåg tillräckligt för att kommentera här. 🙂 Jag tycker inte boken känns så orealistisk. Anledningen till att deras psykiska trauman inte togs upp tror jag är för att det hade blivit en rätt lång och komplicerad berättelse då. Det är ju ändå en bok man ofta läser och diskuterar på högstadiet och det kan nog bli svårt för en tonåring att ta in precis allt. Det är ju egentligen inte meningen att berättelsen ska cirkulera kring om någon blir sjuk eller skadad heller. Människor är farliga varelser, vilket Lord of the flies på sätt och vis visar, tycker jag. Oavsett om man är tolv år eller äldre. Jag tyckte inte det kändes helt orealistiskt att de jagade och blev duktiga på det. Alla människor har sidor man inte trodde att man hade, även barn. Om detta hade varit verkligt är jag helt säker på att barnen hade kunnat jaga utan problem också.

    Jag tycker Lord of the flies är en riktigt obehaglig berättelse. Hade inte velat läsa den igen faktiskt- det är ingen sån bok som man skulle kunna tänka sig att läsa två gånger. I alla fall inte jag. 😛 Så “wow” är den inte. Men jag håller med dig om att i verkligheten skulle man få kämpa med både det inre inom sig själv och det yttre med faror i form av djur, eventuella andra människor och sådana saker. Jag tycker också det vore intressant att få läsa om psykiska trauman osv. Jag som själv har väldigt emotionella karaktärer i mina berättelser tycker att det är ganska viktigt, men faktum är att jag tycker inte riktigt att det passar in i Lord of the flies. Så där saknar jag det faktiskt inte, konstigt nog. 🙂
    Hoppas du inte tycker min kommentar är för negativ eller så. Menade inte riktigt så. Ville bara flika in min åsikt också, då jag faktiskt på ett sätt gillar den här boken. 🙂

    Kramar ❤

    • Hej Nessie!

      Tack så mycket för din långa, tänkvärda kommentar! Så intressant att få höra en annan vinkel.
      Förstår verkligen hur du menar. Jag antar att jag personligen har lite svårt för att ta till mig budskapen när jag känner att situationen är lite svår att visualisera.
      Men författaren gjorde ju uppenbarligen ett val när han skrev boken så som han gjorde. han ville ju skriva något som var en motsatts till Coral Island (Den boken verkar lam btw) 😛

      Tack igen för din kommentar! Väldigt intressant 🙂

  2. Ja, det märks sannerligen att Nessie också besitter verbal intelligens.utöver det vanliga.

    Jag tycker att båda era läsupplevelser och minnen/hågkomster av denna bok innehåller en massa klokheter – för att inte säga visdom. (För mig är den som är klok kunskaper om en rad saker och ting. Men den som besitter visdom har såväl kunskaper som förståelse av dessa kunskaper och hur de kan interagera med varandra.)

    Som jag ser det är det snarast en fördel, att ni båda tycker delvis olika. om boken och kommer till delis divergerande slutsatser och omdömen om den.

    Det är som med allting här i livet: Om man byter perspektiv, så kommer saker och ting, inte minst människor, att framstå i en delvis ny och annorlunda dager.

    Det är, som sagt, så här livet är och fungerar. Till och med vi själva förändras över tiden. Ingenting är statiskt. Jfr Herakleitos som hävdade att allting flyter (Panta rei), innebärande att man inte kan bada två gånger i samma flod, eftersom vattnet hela tiden cirkulerar och därmed också hela tiden byts ut mot nytt vatten.

    När man är ung, kanske man tror, att så som jag tycker i dag kommer jag att tycka även resten av livet. Men det där stämmer inte. Omgivningen förändras kontinuerligt, och vi med dem. Rent metaforiskt lan livet ses som en resa från gårdagen till nutiden och därifrån vidare mot framtiden. Nya syn- och hörselintryck vidgar ens vyer hela tiden. Vi kan därmed, likt Herakleitos, bada i samma flod två gånger.Dvs allt förändras, allt “flyter”.

    Psykologerna anser att det här fenomenet är besläktat med fenomenet/termen “self-narrative” (“självnarrativ”).

    Ett självnarrativ kan närmast ses som hjärnans eget sätt att konstruera ett “self” (ett “själv”) – dvs ett “ego”, ett “jag”).

    Lite förenklat skulle man kunna säga, att hjärnan hela tiden, år ut och år in, skriver på din egen självbiografiska livsberättelse (utan att du egentligen är medveten om det). För att det ska bli kontinuitet i berättelsen ser hjärnan till att förvanska det förflutna – typ att göra minnena trevligare, eller hemskare, än de egentligen var från början, rent objektivt sett. Att minnesomformning/minnesförvanskning är mer regel än undantag såg vi exempel på i fallet med den för ett antal mord dömde Thomas Quick, vilken alltså inte alls var någon seriemördare utan snarare hade utsatts för minnesförvrängningar med olika terapeuters och förhörsledares “hjälp”. Jfr ockå begrepp som “falska minnen”, “false memories”.

    Efter denna utvikning från ämnet tillbaka till Goldings bok. Faktiskt så kan man berika sin läsupplevelse av Goldings roman genom att betrakta och läsa den som just ett slags självnarrativ (hos rollfigurerna). Och då få uppleva hur självnarrativet hos rollfigurerna förlorar sin kontinuitet och innehållsmässiga sammanhållning/konsistens. Vilket är samma sak som att säga, att rollfigurerna genomgår personlighetsförändringar.

    Frågan är om dessa personlighetsförändringar är ofrånkomliga (= ett slags determinsim, dvs att de utlöses av ett samspel mellan arv och miljö). Eller om man själv – eller den grupp man lever tillsammans med – på något vis har möjlighet att påverka personlighetsutvecklingen, antingen den egna eller andras.

    Särskilt inttressant är att du, Magic, tar upp R.M. Ballantynes bok “Tthe Coral Island” och refererar till den som en motpol till W Goldings “Flugornas herre” – samt att den också blev en viktig inspirationskälla för Goldings romanbygge.

    Bägge författarna beskriver alltså fenomenet ondska på var sitt sätt. I Ballantynes bok möter rollfigurerna ondskan i miljön, dvs i naturen (jfr Darwins “the survival of the fittest”). Hos Golding finns ondskan i huvudsak inuti rollfigurerna. Detta aktualiserar frågeställningar som: “Föds vi onda eller goda”? Beror aggressivitet och ondska på hur nervledningarna i vår hjärna är dragna (= genetik) eller spelar miljön (miljöfaktorer) en större roll än de genetiska faktorerna gör. Ytterst handlar det om hur formbara vi människor är. Och vad som formar oss.

    Det finns säkert inte blott ett rätt svar på den sortens frågeställningar. Sanningen ligger sannolikt någonstans mellan de båda “ändpunkter” som de här båda böckerna står för och representerar.. Frågan är var någonstans på skalan man då hamnar – nära mitten eller ute i en av ändpunkyterna? Och DET är svårt att nå konsensus om både bland lekmän och fackfolk.

    Jag måste säga att båda era recensionerLäsupplevelsetankar tillför så många fakta i målet, att man enbart genom att ta del av dem kan bilda sig en rätt bra uppfattning själv om det som är bokens abstrakta/symboliska budskap (som till exempel: Varifrån kommer ondskan?) och det som är samma boks konkreta budskap. Golding själv tycks fokusera mer på handlingens konkreta aspekter. (och om det är bra eller dåligt är väl närmast det som ni båda är lite oeniga om).

    Ett rod till er blir: Räds inte meningsskiljaktigheter. Det viktiga är att man kan motivera sina åsikter, så att man kan stå för dem med viss stolthet. Hur som helst så vill jag att ni båda ska veta, att jag imponeras väldeliga av er förmåga att i era respektive recensioner kunna växla mellan bokens konkreta och abstrakta/symboliska handling.

    Det vittnar, anser jag, om rätt stor beläsenhet hos er båda. I Magics fall VET jag att så är fallet, men jag tycker mig som sagt kunna spåra den sortens tendenser även hos Nessie. Ni är båda litterärt (allmän)bildade och förstår er på hur man konstruerar en spännande berättelse.Så jag hoppas på att få återse Nessie här i kommentarsfälten framöver. Klokhet kombinerad med visdom är tyvärr en stor bristvara här på vår planet. Och att nu plötsligt här i denna blogg kunna möta tva tjejer, vilka båda förmår motivera och frimodigt stå för sina åsikter – det är riktigt sällsynt, det!

    • Hej bbnews!
      Tack för din fantastiskt tänkvärda och intressanta kommentar! 🙂
      Du har så rätt. Jag tror personligen inte att 100% objektiv kritik existerar. Man kan aldrig vara helt objektiv.
      Jag tycker att Goldings bok förstörs av att situationen och karaktärernas beteende känns overkliga för mig. Nessie däremot anser att det inte gör något eftersom händelser (så som sjukdom, skador och psykiska trauman) inte är bokens fokus. Vi har båda rätt.
      Nessie och jag är förresten väldigt goda vänner in real life och vi tycker lika i väldigt mycket men också olika i vissa saker. Det gör ju också att vi kan ha intressanta diskussioner. Man har väldigt tråkigt om man håller med varandra om allt. 🙂

    • Det är väldigt spännande det du skriver om minnen och förändring genom tid. Jag har själv haft mycket förträngda, jobbiga minnen som kommit i fatt mig som äldre och det är intressant hur hjärnan “gjort omvägar” runt vissa saker väldigt länge. Men så plötsligt ploppar minnena upp och så kan man inte värja sig mot dem.
      Jag skrev dagbok varje dag mellan att jag var 12- 20 och när jag läser gamla texter kan jag verkligen se hur jag förändrats.

  3. Inte så lite sorgligt att läsa, Magic, att du har burit på jobbiga minnen. – och kanske rent av fortfarande gör det.

    Om du inte redan har gjort det, så rekommenderar jag dig att ta del av en artikelserie om minnet som gick sommaren 2012 i Svenska Dagbladet. Här är en länk: http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/det-ar-viktigt-att-kunna-glomma_7400932.svd . I slutet av den artikeln kan du ockå se vilka andra artiklar som ingick i den artikelserien plus en kort förklaring/resumé om vad för specifik aspekt av våra minnen varje enskild artikel har sitt fokus på.

    I den artikel jag nyss länkade till lyder avslutningen så här:

    För dem som har traumatiska minnen, antingen från barndomen eller från krigsupplevelser, kan minnen ha ”fastnat”.

    – Säg till exempel de som suttit i koncentrationsläger och hemsöks av minnen – ofta av hallucinatoriskt slag, lukten från gasugnarna, vad de hörde, vad de såg. Det är väldigt viktigt att hjälpa de här minnena till en medveten nivå och få dem fritt diskuterade, sätta dem i perspektiv.

    ALLTSP: Minnen som “fastnar” i hjärnans minnesmaskineri kan förpesta tillvaron för den drabbade. Den sortens minnen kan både framkalla PTSD (= post-traumatiskt stress-syndrom) och vara resultatet av PTSD.

    Precis som du redan har noterat, Magic, blir jobbiga minnen sällan utplånade, däremot ofta bortträngda. Något som inte alls är bra. En oönskad konsekvens av minnesbortträngning är nämligen, att de obehagliga(ste) minnena skuffas undan och hamnar i de icke-medvetna “minnesarkiven” i vår hjärna. Där kan de sedan ligga och gnaga och fräta på sådant som hör till – “handläggs” av – och irriterar vårt i huvudsak icke-medvetna emotionella informationsbearbetningssystem. Med påföljd att man mår dåligt utan att riktigt, kunna sätta fingret på vad orsaken är.

    Just därför är det viktigt att kunna medvetandegöra de här undanträngda och till det omedvetna (icke-medvetna) förflyttade minnena. Eller för att använda den i artikeln intervjuade Oliver Sacks’ egna ord i artikelcitatet: “Det är väldigt viktigt att hjälpa de här minnena [tillbaka] till en medveten nivå och få dem fritt diskuterade, sätta dem i perspektiv.”

    Och detta är en lång och mödosam process, som sällan blir helt smärt- eller problemfri, vilket du säkert kan intyga. Eller hur, Magic?

    Desto mer beundransvärt blir det – sett mot denna bakgrund – att du trots denna tunga emotionella “ryggsäck” förmår att utstråla sådan värme och positivism som du de facto gör i dina bloggar och på din Facebooksida. Det borde egentligen inte vara möjligt med tanke på allt detta tunga och oformlliga minnesbagage du tvingas gå och kånka runt med under din levnads hela tiden pågående (livs)resa.

    Ja, detta förklarar ju en hel del varför du liksom inte vågar tro fullt ut på din kapacitet och vad du faktiskt kan betyda för dina medmänniskor. Tro mig, Magic, det är ingen slump att jag har givit dig de där fem epiteten GS, HH, RM, TS och TT. I mina ögon sammanfattar de mycket bra vilka kvaliteter du besitter. Problemet är snarare att du själv inte riktigt tycks våga tro på att detta som jag har berättat för dig unde de senaaste veckorna om hur jag – och säkerligen många andra med mig – uppfattar dig och din älskvärda, omtänksamma, godhjärtade och kärleksfulla person(lighet).

    Det finns ett gammalt romerskt talesätt: Gutta cavat lapidem, non vi, sed saepe cadendo. Detta är latin och betyder: Droppen urholkar stenen, dock inte av sin kraft utan snarare genom att falla ofta. Jag tycker att den aforismen/metaforen kan passa in här, när det gäller dig, Magic! Du verkar nämligen behöva nöta in ett nytt och annorlunda sätt att se på dig själv. På det att du själv så småningom äntligen ska våga tro, att det faktiskt är just dig som jag beskriver med hjälp av de där fem bokstavsepiteten jag har tilldelat dig.

    Christopher och jag – ja till och med Valdemar Varulv – lovar att vi ska göra allt vi kan för att övertyga dig om vilken toppentjej du är (men som du själv alltså inte riktigt förstår eller vågar ta in).

    Tids nog ska du (förhoppningsvis) fatta och förstå, Magic. You’re not alone!

    Det finns definitivt stora resurser inom dig, vilka blott väntar på att få komma fram ur mörkret för att därefter allt mer börja lysa upp inte bara din omgivning (något som du faktiskt redan gör) utan även dig själv, för att på så vis synliggöra din så vackra “själ” också för dig själv, i dina egna ögon.

    • Hej bbnewsab!
      Tack för dina fina ord och din intressanta kommentar. Ska definitivt läsa artiklarna. De verkar väldigt intressanta.
      Jag har gått i terapi i två år nu och har kämpat på med just PTSD bland annat. Det var väldigt tungt men det har absolut hjälp en del också.
      Vissa saker kommer alltid göra ont men man kan ändå avprogramera den värsta smärtan genom att ändra sitt perspektiv på minnena.
      Tack så mycket för ditt stöd! Det uppskattar jag djupt och ger mig mycket inspiration och glädje! 😀

  4. Ja, är man själsfränder (soul mates), vilket du och jag uppenbarligen är i mångt och mycket, då är det där med att stötta, inspirera och glädja varandra något ömsesidigt, Magic TT.

    Apropå detta med PTSD oh andra otäcka minnen. Här är en artikel, som jag erhöll via mejl tidigare under kvällen: http://www.scientificamerican.com/article/can-fear-be-erased/?WT.mc_id=SA_WR_20141210 .

    Den handlar om de senaste rönen och den senaste forskningen om hur man kan minska ned aktiviteten i amygdala (och andra delar av det limbiska systemet i hjärnan), varvid upplevelser i form av fruktan, rädsla, ångest osv också reduceras.

    Det är framför allt i hjärnans amygdala som rädslor och ångest initieras. En överaktiverad amygdala kommer, lite förenklat och metaforiskt, att sätta stämpeln “Potentiellt farlig information” på snart sagt alla till hjärnan inkommande sinnessignaler, någor som ju inte alls är bra. En sådan överbelastning kan nästan liknas vid sådan överbelastning som Telia nät har drabbats av de senaste dygnen.

    Alltnog: Den här fruktan- och ångestklassade signalen ( = “budskapet”, “informationen”) skickas sedan vidare till orbitofrontala cortex (= OFC), belägen i pannloben/frontalloben, där det fattas ett slutgiltigt beslut om huruvida den nyss erhållna informationen från amygdala ska leda till förhöjd beredskap och utlösa alarmtillstånd (“krigstillstånd”, “kristillstånd”) hos individen.

    I och med att OFC (beslutscentralen) erhåller så många informationsmeddelanden på så kort tid från en överaktiverad maygdala, hinner OFC inte med att göra någon egen kompletterande utredning om budskapets/meddelandets eventuella farlighet. Så OFC gör till följd av denna överbelastning – i synnerhet om den tenderar att bli kronisk – det enkelt för sig genom att rutinmässigt bestämma sig för sätta dit sin OK-stämpel på de allra flesta budskapsdokumenten som ett slags “För säkerhets skull”-åtgärd.

    Och när larmet går snart sagt hela tiden, går kroppen i gång och gör sig redo för “fight or flight”, dvs antingen stanna kvar och slåss mot “demonerna” eller försöka fly undan dem (till exempel ghenom att borttränga, förtränga, förneka deras existens). Tillståndet är mycket påfrestande, både mentalt och fysiskt. När det ideligen ringer i alarmklockor lite överallt i kroppen, börjar hjärtat att bulta, andningen blir ytligare etc. Kroppen går in i försvarspositioon, gör sig redo för det värsta scenariot (vilket förstås lätt startar en ond cirkel).

    Inget kul alls för den drabbade. Du om någon vet detta, Magic.

    Det nya inom den neurovetenskapliga forskningsvärlden är att man numera har börjat att söka efter hormoner, neurotransmittorer och andra kemiska substanser (både kroppsegna och artificiella), som kan få det överamtbitiösa amygdala att lugna ned sig.

    Lyckas man få amygdala att tagga ned, slipper OFC att få sig tillskickat lika många “budskap”/”ärenden”/”informationsmeddelanden”, som det städse överaktiverade amygdala haft för ovana att sända över dit. Därmed hinner OFC att komma i gång igen med sin egen granskning av farlighetsgraden i de erhållna budskapen.

    Inte sällan, brukar då OFC komma fram till att “personalen”/nervcellerna i amygdala allt somf oftast har överreagerat och använt stämpeln med texten “Potentiellt farlig information” alltför flitigt, ogenomtänkt och överambitiöst.

    Bland annat om detta kan du alltså läsa i den artikel jag länkade till här ovan.

    Jag tycker att detta är hoppingivande information för alla som lider av PTSD. Bara som ett exempel: En substans som kallas för psilocybin (ursprungligen en partydrog som användes för att framkalla gudsupplevelser och andra starka, överväldigande upplevelser) har visat sig ha just denna nedlugnande effekt på amygdala. Samma sak tycks gälla för oxytocin (samma hormon, alltså, som ser till att öka de emotionella banden mellan den nyblivna modern och hennes spädbarn; ibland också kallat för kärlekshormonet).

    Kanske det är därför du är så ovanligt emotionell, empatisk, ömsint. sympatisk, älskvärd och kärleksfull, Magic TT? Det är måhända din egen hjärnas strategival i syfte att försöka få bukt med din “busiga” och “överhettade” amygdala.

    Du måste säga till mig, Magic, om jag ska sluta berätta för dig om hur våra hjärnor fungerar (och ibland inte fungerar som de ska). Det kanske känns jobbigt för dig att läsa vad jag skriver, även om innehållet i just den här artikeln jag länkade till i denna kommentar har ett glädjande och positivt budskap.

    Nähä, nu är det dags för mig att ta mig en titt på vad som döljer sig bakom lucka 12 i din så spännande och intressanta adventskalender. Och få uppleva lite mer “Kind of Magic”-känsla, innan jag släcker ned datorn för i kväll/natt.

    Förresten: Känner du att det fläktar lite extra hos dig just nu?

    Det beror på att både Pontus Pottaska och Valdemar Varulv – och så jag, förstås, – vinkar GODNATT som besatta till dig,, till Christopher och alla luciatågets deltagare. (De sistnämnda har säkert en stressig helg framför sig nu. På lördagsmorgonen är det ju upp till bevis för dem att visa, att de inte har slarvat med repetitionerna.

    • Hej bbnews!
      Tack för all information. Tycker det är väldigt intressant. I nuläget tar jag en del mediciner för att må bättre som funkar ganska bra.
      Men det är väldigt bra att det ständigt forskas mer på området. Väldigt intressant med psilocybin. Det är lustigt att inse hur mycket av det man känner som bara är ren kemi i kroppen.
      Hahaha ja det fläktar *vinkar tillbaka*
      Hahaha ja, imorgon så förväntar jag mig ett riktigt lucia uppvaktande 😉

  5. Det är alltid svårt att bedöma om boken är realistiskt, eftersom det beror på vilken sida inom debatten man står på: är människan god eller ond? Tror man att människan är helt enkel självisk och girig och lätt korrupterad (alltså ond) så inser man att “Flugornas herre” är realistisk. Däremot om man vill hänvisa till att människan kan uppleva sympati och vara generös, så inser man att denna bok är orealistisk. Jag oftast inser att både sidor har rätt, så jag tycker såhär: jovisst, det som händer i boken skulle kunna hända, kanske.
    Jag faktiskt har sätt enbart filmen (den nya) vilket jag gillade väldigt mycket. Piggy var min favorit och det är han som jag kommer ihåg mest (Raplh är lite av en platt “good guy”). Jag tolkade filmen också som kritik mot människors arrogans och vidskeplighet, eftersom de låter sina rädslor för “monstret i grottan” styra mycket och pojkarna som följer Jack vill bli sedda som de tuffa killarna. Dock det kan vara att boken är inte lika bra som filmen.
    Jag har en rolig citat från William Golding: “I think it´s foolish that women ask to be seen as equal to men. Women are far superior than men and always have been”. (Ok, antar då att det är därför flygornas herre handlar om pojkar och inte flickor? 😀 )

    • Hej Maaretta!
      Håller med om det du säger. Det jag finner mest orealistiskt med boken är dock att grundsituationen känns lite långsökt.
      Att de aldrig blir skadade, saknar sina familjer, är traumatiserade efter olyckan, har problem med att hitta mat osv… Men det är ju också som Nessie säger i en av de övre kommentarerna att
      det inte är bokens fokus. Sen om man kan acceptera det eller inte är ju väldigt personligt.
      Piggy är min favo i boken också. 🙂 Han är bäst! Raplh är väldigt osympatisk i boken och mobbar piggt ganska mycket. Intressant att de gjort honom så god i filmen.
      Ah, citatet var bäst 🙂

      • De som gjorde filmen kanske insåg denna problem, och hade t.ex. mycket scener som implikerade att Jack är som han är på grund av trauman av a. olyckan b. att hans föräldrar övergav honom efter han begick så stölder. Han har mycket komplex när det kommer till familjen. (Plus så är det scener där de oroar sig över mat och därför börjar dyrka monstret, om jag kommer ihåg rätt).
        Kanske kommer jag att låta märklig när jag säger såhär, men en tolkning av varför de inte saknar föräldrarna är kanske en gestaltning av drömmen av laglöshet? Alltså föräldrar = lag. Utan de så får man göra vad man än drömmer sig; och därför blir det mycket olyckliga saker. Det är i alla fall my two cents på saken :-).
        Usch, hemsk med att Piggy mobbas av även Ralph i boken! 😦

      • Hej Maaretta!
        Åh, då låter ju filmen mycket bättre.
        Ah, jag gillar din tolkning om föräldrarnas betydelse. Kan absolut ligga en del i den. 🙂
        Ja, jag gillar verkligen inte Ralph i boken 😦

  6. @Maaretta: Jag vill tacka dig också – precis som jag gjort till Nessie tidigare – för dina så konstruktiva och givande kommentarer här i kommentarsfältet.

    Precis som Nessie berikar du diskussionen och tillhandahåller delvis nya infallsvinklar.

    En bra debatt/diskussion bör vara på just det sättet: att åsikter bryts mot varandra, modifieras för att slutligen, i bästa fall, mynna ut i ett slags konsensus.

    Så jag säger till dig som jag sade häromdagen till Nessie: Återkom hit till the Cabinet of Miss Magic Girl fler gånger. Dela med dig av dina åsikter och synpunkter. Du också verkar vara en tjej värd att lyssna på. Precis som är fallet med Nessie och Miss Magic Girl.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s