Solaris av Stanislaw Lem

Jag lovade ju ett positivare inlägg så idag tänkte jag hålla det löftet och samtidigt blåsa liv i science fictionkategorin här på bloggen. ^__^ Yay! *Gör scifi-dansen* (vad nu det betyder…) 😛

Vi ska ta en titt på science fictionromanen Solaris av Stanislaw Lem från 1961. En bok om kommunikation, mänsklighetens natur, filosofi och traumahantering.


Halva inlägget är grönmarkerat för där finns spoilers. Om ni vill vara spoilersfria så ska ni bara läsa det svarta.

Boken handlar om Kris Kelvin, en ung forskare som kommer till en forskningsstation på planeten Solaris. Solaris yta är till största delen täckt av ett enorm hav som inte är ett riktigt hav utan en enda stor levande organism. Forskningsstationens mål är att förstå havet bättre och att hitta ett sätt att kommunicera med det. Men när Kris kommer dit inser han snabbt att något inte står rätt till. En forskare är död, en annan pratar kryptiskt och obegripligt och en tredje är instängd på sitt kontor och vägrar komma ut. När Kris väl inser vad sanningen är tvingas han möta sina egna inre demoner.

Kris får snart veta att alla forskare på stationen fått märkliga besök. På något sätt lyckas det levande havet materialisera personer från deras minnen. Kris själv får besök av sin döda fru, Harey, som begick självmord tio år tidigare. När det först händer så blir Kris väldigt rädd och försöker döda ”HavetHarey” genom att stänga in henne i en rymdkapsel som han skickar iväg. Men när han vaknar nästa dag har det dykt upp en ny Harey. Vartefter tiden går förälskar sig Kris i ”HavetHarey” som både är som hans före detta fru men samtidigt inte.

Förhållandet mellan Harvey och Kris är det mest centrala förhållandet i boken. Kris sätt att hantera havets version av Harvey speglar hans sätt att hantera minnet av den äkta Harvey. Kris känner sig skyldig till Harveys död. När han träffar ”HavetHarey” stöter han först bort henne precis som han gjort med sitt minne av den äkta Harvey. Men allt efter tiden går blir han mer och mer besatt av tanken på att rädda ”HavetHarey” och skapa sig ett liv med henne. Han vill göra om sitt förflutna. Han är rätt självisk och bryr sig mer om sina egna känslor än hur ”HavetHarey” känner. Det visar sig i hans totala oempati för den version av Harvey som han tillåter att dö i rymdkapseln han skickade iväg. I slutänden kan han inte rädda ”HavetHarey”, vilket man kan se som en metafor för att man aldrig kan göra om det förflutna utan bara lära sig handskas med minnena. Jag hade gärna sett lite mer utveckling av ”HavetHarey”. Hon drabbas av en slags existensiell kris och det hade varit intressant om den fördjupats. Nu är hennes huvudfunktion bara att föra vidare Kris karaktärsutveckling.
Kris själv är en rätt osympatisk karaktär men också intressant. Boken lyckas verkligen få in läsaren i hans huvud.
Man får aldrig veta varför havet skapar varelserna från forskarnas minnen. Om det är för att skada dem eller för att hjälpa dem. Jag gillar att detta lämnas som ett mysterium. Det understryker bokens större tema: Hur otroligt svår kommunikation med en totalt annan livsform är.

Kommunikation är det största temat i boken. Den funderar mycket över de problem och hinder som skulle kunna uppstå vid mötet av en helt annan livsform. En livsform som fungerar och existerar på ett sätt som är helt annorlunda än det vi känner till.
Boken går också in på varför vi människor känner nyfikenhet och ett behov av att kommunicera med utomjordiska varelser. Ett väldigt bra citat (översatt av mig) säger följande: ”Vi söker bara efter människan. Vi har inget behov av andra världar. Vi behöver endast speglar.” Detta citat tar upp hur människor är mest intresserade av att se sig själv genom utomjordiska väsens ögon. Vi vill förstå oss själva bättre. Inte utomjordingarna. Det kan ligga en del sanning i detta. Vi söker i det yttre för att i slutänden hitta vårt inre.
Det finns långa passager i boken som beskriver forskningen kring havet. Dessa passager visar att det den vetenskapliga världen har kommit fram till säger mer om forskarna själva än om havet.

Avslutningsvis så kan jag säga att jag tycker att Solaris är en mycket intressant, mångbottnad, mörk historia som också är väldigt spännande. Det är ett bra flyt i den. Jag läste den på två dagar vilket ju bevisar att det är en ”sidvändare”.
Det enda som hade kunnat göra den bättre är som sagt om Harveys karaktär utvecklats lite mer. Jag förstod inte heller poängen med Kris första vision och fann det inslaget osympatiskt… Vad det stod för och vad författaren egentligen ville säga med det hade behövt vara mer tydligt.

Men överlag så var det en tankeväckande och positiv läsupplevelse.

Har nån av er läst / vill läsa Solaris?

Advertisements

2 thoughts on “Solaris av Stanislaw Lem

  1. Har du läst Miss peregrines hem för besynnerliga barn (skriven av Ransom Riggs)? och om du har det, har du läst tvåan >spökstaden< också? Den är helt, woooooow, jag tror att du skulle gilla dem böckern~

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s